Tyskland: blir CDU-kanslerns makterosion SPD:s trumfkort?
I maj 2005 förlorade SPD:s ministerpresident Peer Steinbrück delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen mot den självutnämnde "arbetarledaren" Jürgen Rüttgers (CDU).
Konsekvensen blev ödesdiger. För att framtvinga ett nyval ställde förbundskansler Gerhard Schröder en förtroendefråga i förbundsdagen. Eftersom majoriteten av de röd-gröna ledamöterna lade ner rösterna förlorade han och avgick.
Operationens målsättning var att återvinna en ny legitimitet för de röd-gröna bland väljarna. Strategin misslyckades. Angela Merkel vann valet och är numera inne på sin andra period som förbundskansler.
Nu är frågan: upprepas historien nu?
I maj 2012 är läget nästintill lika dramatiskt fast denna gång är det SPD som tycks ha trumfkorten på hand. De borgerliga koalitionspartierna CDU och FDP har förlorat flera delstatsval i rad. Pricken på iet blev senast ett jordskredsnederlag i försöket att återerövra Nordrhein-Westfalen.
Vem kommer att utmana Angela Merkel i förbundsdagsvalet hösten 2013? Den officiella partilinjen är att frågan avgörs i början av nästa år.
Väljarna gav ett tydligt besked på minst två plan. För det första bekräftades Hannelore Kraft både som ministerpresident och ny tung profil inom SPD.
För det andra håller CDU-kanslern Angela Merkels politiska maktbas på att erodera
i allt högre grad.
Belägg för det är att de svart-gula koalitionspartierna saknar egen majoritet i alla opinionsmätningar.
Fast situationen liknar SPD:s läge 2005 kommer historien ändå inte att upprepas.
En förtroendefråga är inte aktuell.
Angela Merkel söker däremot lösningen i en partiintern konflikt utan motstycke.
I en första kommentar efter brakförlusten i Nordrhein-Westfalen fastslog hon att nederlaget måste bäras upp solidariskt av hela CDU. Dessutom berömde hon utmanaren Norbert Röttgen för hans oklanderliga jobb som miljöminister i hennes regering.
CDU-kanslerns respektfulla lovord höll dock inte ens en halv vecka. Nedslaget mot partikollegan kom snabbt. Eftersom han vägrade att avgå valde Angela Merkel för första gången chefens klassiska och förödmjukande radikalmetod. Norbert Röttgen fick sparken.
Helomvändningens offentliga motivering löd att det behövs en handlingskraftig minister för att verkställa landets storslagna energiomvändning. "Mutti" (mamma) som Angela Merkel ibland kallas hade först hyllat och sedan straffat ett "olydigt barn".
Den intressanta sidoeffekten är att hon samtidigt blev av med en partiintern kritiker och även en tänkbar rival i rollen som förbundskansler.
Vad hennes hårdhänta agerande betyder för sammanhållningen bland kristdemokraterna återstår att se. Kritiska röster finns men i ledningen är Angela Merkel emellertid fortfarande den oomstridda högsta hönset.
Mot ett regeringsskifte?
I och med de senaste delstatsvalen och främst det i Nordrhein-Westfalen står även SPD:s framtida maktperspektiv i fokus för en offentlig debatt.
Vem kommer att utmana Angela Merkel i förbundsdagsvalet hösten 2013? Den officiella partilinjen är att frågan avgörs i början av nästa år. Som närmaste kandidat-kandidater framstår fortfarande den kända trojkan med SPD-ordföranden Sigmar Gabriel, gruppledaren Frank-Walter Steinmeier och den förre finansminstern Peer Steinbrück. En ny figur är storsegraren från Nordrhein-Westfalen Hannelore Kraft. Och hennes officiella hållning är glasklar.
- Jag kommer att leda delstatsregeingen i Düsseldorf, har hon upprepade gånger förklarat.
Ändå finns det offentliga spekulationer som ifrågasätter nejets framtida hållbarhet.
I aktuella sympatimätningar har Hannelore Kraft bättre värden än Angela Merkel.
Hur strikt är då hennes vallöfte när det i januari/februari visar sig att hon har de bästa oddsen att utmana CDU-kanslern?
Frågan är seriös, men kan självklart inte besvaras.
Att SPD tillsammans med önskepartnern De gröna siktar på en egen majoritet för ett regeringsskifte i Berlin är ingen nyhet. Och visst ska man alltid vara optimistisk, men att de tyska socialdemokrater skulle öka från nuvarande 23 procent (2009) till ett 40-procentsparti är dock endast högtflygande fantasier.
Läget försvåras inte minst av att det nya Piratpartiet kommer att äntra förbundsdagen.
Av allt att döma behöver en SPD-kansler en tre-parti-koalition. Piraterna faller bort. Die Linke är otänkbart. Det som återstår är en s k trafikljuskoalition där FDP står för den gula färgen. Kruxet är bara att partiet under de senaste åren har utgjort en välvårdad hotbild. Den präglas av nyliberala marknadsivrare med huvudmålsättningen att privatisera och sänka skatter. Hur ett samarbete då ska förankras främst inom SPD:s led artar sig idag som en större gåta.
Dess tänkbara lösning vore däremot ett partiledarbyte samt ett politiskt paradigmskifte till tidigare social-liberala positioner. Det finns redan intressanta signaler för det främst efter delstatsvalen både i Schleswig-Holstein och Nordrhein-Westfalen.
Faktum är också att FDP befinner sig i en svår sits. Ingen räknar med att partiet på nytt kommer att upprepa 2009 års valrekord med hela 14,6 procent. När den svart-gula majoriteten är slut har partiet ett vägval. Stanna vid trafikljuset eller fortsätta färden mot oppositionsbänkarna..
Inga profetior behövs för den politiska färgvarianten som alltid fungerar – svart-röd. . Den stora koalitionen med SPD som juniorpartner är däremot den mest oönskade bland socialdemokraterna. Alla vet hur det slutade förra gången.
Hoppet finns i en tänkbar tillväxt till en röstandel 30 procent plus x . Då skulle ett SPD-lett regeringsskifte lysa upp horisonten.
Joachim Kasten
