Nyheter | i tiden Publicerad 28.06. 15:29

“Drömkoalition“ löd omdömet om CDU/CSU och det liberala partiet FDP efter valet i september 2009. Men efter det har vi fått uppleva en snarast mardrömslik föreställning med regeringspolitiker som svär och förliknar varandra vid fula figurer ur djur- grönsaksvärlden. ”Den offentliga framtoningen bör förbättras”, heter det allt oftare.  
Tveklöst rätt, men förra veckans ”Spiegel” valde ändå en mera radikal framtoning.
- Sluta! (Aufhören!), nästan skriker nyhetsmagasinets första sida. Att SPD och De gröna dessutom förenar sig i ett krav på nyval  är också ett bevis på  regeringen Merkel-Westerwelles tilltagande strukturella svaghet.

Redan under årets första kvartal talade man i synnerhet med blick på  FDP:s otidsenliga politik om en felstart. Mitt under brinnande finanskris höll partiet fast vid sitt vallöfte att sänka skatterna!

CDU-kansler Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble gick emot sin drömpartner genom att halvera momsen för hotellföretagen. Pinsamt i sammanhanget är att FDP tidigare hade tagit emot en avsevärd penneingdonation till partikassan från en större hotellkedja.

Visst enades den svart-gula regeringen om ett koalitionsavtal. Men efter drygt åtta månader saknas fortfarande en gemensam linje. Debattläget mellan CDU/CSU och FDP är mera en kakofoni av oenighet i skatte- och hälsovårdspolitiken samt om försvarsmaktens eller atomkraftens framtid.

För att svara på kritiken om bristande handlingskraft presenteradeAngela Merkel och FPD-ordföranden Guido Westerwelle häromdagen ett sparpaket som ska motverka den härjande valuta- och upplåningskrisen. För själva målsättningen att sänka skuldbördan med 80 miljarder euro fram till 2014 finns egentligen en bred parlamentarisk konsensus. Men regeringens konkretisering för nästa budgetår kallades till och med inom CDU för socialt obalanserad.

Mera klarspråk talar SPD-ordföranden Sigmar Gabriel. Han fördömer åtgärdspaketet som fullständigt misslyckad när nästan hälften av de planerade åtstramningarna går ut över arbetslösa, lågavlönade samt socialbidragstagare och familjer. Inte alls drabbade blir däremot mera välbärgade inkomsttagare. Näringslivets blygsamma bidrag reduceras till införandet av en skatt för luftbolagen (som redan EU har beslutat om) samt en extraavgift för atomkraftsverken i så fall att driftstiderna kommer att förlängas. Inte ens de märkliga subventionen i 5-miljardersklassen för hotellnäringen tas tillbaka.  

Är det allt som Angela Merkels regeringskonst kan åstadkomma? undrar de flesta seriösa bedömare i Tyskland.  Eftersom hon inte lyckas med att överbrygga  motsättningar främst mellan FDP och det bayerska systerpartiet CSU ifrågasätts hennes ledarskap allt mera högljutt.

Belägg för misstroendet kom även fram i färska opinionsmätningar där nästan hälften av tyskarna stöder nyval och endast 12 procent är nöjda med det aktuella regeringsarbetet. Det som håller ihop de borgerliga partierna är endast självbevarelsedriften. I ett nyval skulle främst FDP riskera sin parlamentariska existens i förbundsdagen och hamna under 5-procentsribban.   

Den grälsjuka koalitionens hackande motor gick redan på låga varv när förbundspresidenten Horst Köhlers plötsliga avgång utsatte den för ytterligare påfrestningar.

Tyska presidenter röstas fram i en elektorsförsamling som består av hela förbundsdagen samt lika många från delstatsparlamenten. På pappret har den svart-gula koalitionen en betryggande absolut majoritet. Efter en kort tids intern dragkamp visade förbundskansler Angela Merkel ”handlingskraft” och utsåg Niedersachsens ministerpresident Christian Wulf som CDU/CSU:s och FDP:s gemensamme kandidat. En till synes enkel match – fast bara så länge  motkandidaten var obekant.

När SPD och De gröna däremot hade lyckats med att övertyga den förre chefen för Stasi-arkivet Joachim Gauck som utmanare svängde atmosfären dramatiskt.
- Jag är en liberal-konservativ-vänsterman, säger den förre DDR-medborgarrättsaktivisten och prästen om sig själv.

På hans 70-årsdag i januai hyllades han i ett festtal av kansler Angela Merkel som ”demokratilärare”.
Joachim Gaucks politiska profil och gärningar beröms inte bara i den röd-gröna sfären. Hans kandidatur bemöts med en sällan skådat eufori inom befolkningen. Även politiskt olikfärgade medier som Bild-Zeitung,  Der Spiegel, Frankfuter Allgemeine eller Süddeutsche Zeitung tycks förena sig i en stor sympatikoalition för Joachim Gauck.  

Omröstningen den 30 juni är hemlig. Och även inom den svart-gula fraktionen har Gauck sympatisörer. Men samtidigt känner CDU/CSU:s och FDP:s elektorer i Bundesversammlung ett tryck på sig. Röstar de inte för Christian Wulf kommer de att skada Angela Merkel. Mot bakgrund av majoritetsläget bör CDU-kandidaten egentligen vinna i första omghången.

Ifall några utbrytare ändå vågar rösta mot partilinjen räcker en enkel majoritet för Joachim Gauck i trejde valomgången.

Det faktum att vänsterpartiet satsar på en chanslös alibikandidat minskar hans odds.  Skälet som Die Linke offentligt uppger att inte rösta för Gauck är att han ”saknar socialpolitisk profil”. Det som däremot förtigs är att hans attityd som ex-chefutredare för Stasi-brotten stör en del av partiets företrädare med kommunistisk bakgrund.
DDR var aldrig en ”icke-rättsstat” anser många av dem.

En sensation är fortfarande möjligt om än inte trolig. Inträffar den skulle det sedan kunna innebära början på slutet för CDU-kansler Angela Merkel.

Joachim Kasten