Nyheter | i tiden Publicerad 18.06. 08:30 | Uppdaterad 18.06. 11:00

Det har ibland sagts att det egentliga sextiotalet i USA började först år 1963 med mordet på John F. Kennedy, Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal och Betty Friedans feministiska debattbok The Feminine Mystique. Även om jag själv är av annan åsikt och uppfattar redan valet av Kennedy år 1960 som en viktig markör för ett mera allmänt generationsskifte i den amerikanska kulturen, går det i alla fall helt klart att säga om den finlandssvenska litteraturen att sextiotalet började då det började, år 1960, med Christer Kihlmans genombrottsroman Se upp salige! Redan föregående år hade Marianne Alopaeus roman Avsked i augusti för all del publicerats och Kihlman själv hade laddat upp förväntningarna inför sin roman med debattartikeln ”Svenskhetens slagskugga”, publicerad i Dagens Nyheter i augusti 1959.

Nu har den finlandssvenska socialdemokraten och författaren Kihlman fyllt åttio år den 14 juni men en ytterligare anledning till att fundera på hans betydelse är femtioårsjubileet av Se upp salige! som Trygve Söderling har kallat ”en finlandssvensk Röda rummet”. Det var ursprungligen Olof Lagercrantz som jämförde Kihlmans debutroman med Strindbergs klassiker som år 1879 inledde 1880-talet i Sveriges litteratur.

Ja, det har faktiskt gått femtio år sedan sextiotalet kom i gång, både som en räcka år och som en kulturell företeelse. Christer Kihlman fungerade år 1960 som en viktig katalysator för den medelklassradikalism som kom att prägla det finlandssvenska sextiotalet. För två år sedan disputerade Trygve Söderling för doktorsgraden med den breda litterära sextiotalsavhandlingen Drag på parnassen och det är ingen slump att omslagsbilden är en illustration som baserar sig på omslaget till Kihlmans Se upp salige!

Det är inte bara med en roman som Kihlman satte sin stämpel på det litterära sextiotalet, vissa bedömare har ansett uppföljaren Den blå modern (1963) vara en ännu större roman än debuten tre år tidigare. 1963 råkar dessutom vara året för Kihlmans politiska anslutning till SDP. År 1965 utkom sedan äktenskapsromanen Madeleine i den nouveau roman-stil som var på modet i Frankrike. I den utmärkta essän i Hufvudstadsbladet på Kihlmans 80-årsdag nämner Tuva Korsström Thomas Mann och Dostojevskij som litterära förebilder för Den blå modern. Korsström hör till dem som lyfter fram just den romanen, framom resten av Kihlmans produktion.

Kihlman debuterade som poet inspirerad av den svenska fyrtiotalismens retorik och verklighetssyn med diktsamlingarna Rummen vid havet (1951) och Munkmonolog (1953). Sextiotalets stora genombrott som romanförfattare innebar att Kihlman inte längre var en efterföljare till en tidigare trend utan en trendsättare för sextiotalsradikalismen. En egen röst som samhällsdebattör utvecklade han tillsammans med Jörn Donner i tidskriften Arena på 1950-talet.

Kihlman tog opartiskt ställning emot både sovjetkommunismen och den västerländska borgerligheten, något som den på den tiden radikalare kollegan Donner kritiserade. Med tanke på sådana ställningstaganden tycks det mig ganska naturligt att Kihlman senare blev socialdemokrat trots att många andra intellektuella fann sin väg längre vänsterut.

Hurdan den socialdemokrati var som han på 1960-talet kom att förespråka kan man läsa om i essäsamlingen Inblandningar, utmaningar (1969) där en del av hans bidrag härstammar från den socialdemokratiska pressen. Av bokens essäer är fem kortare stycken ursprungligen publicerade år 1967 i Svenska Demokraten, nämligen "Klassutjämningen", "Wälläri och Lahtela",  ”De intellektuella och kriget”, ”Vietnam i Borgå” och ”Rasfördomar”.

Även om jag här har valt att betona sextiotalets betydelse i Kihlmans produktion, bör man inte glömma senare verk som Människan som skalv (1971), Dyre prins (1975), Alla mina söner (1980) och Gerdt Bladhs undergång (1987). Han är en otroligt tongivande kritisk skildrare av borgerligheten. Gestalten Donald Blaadh i Dyre prins har Söderling förresten i Finlands svenska litteraturhistoria karakteriserat som ”finansmonstret som ångrar sitt liv – en humanists våta dröm”.

Kihlman har varit en mångsidig skildrare av den mänskliga sexualiteten vilket ju var ett av sextiotalets huvudteman; vissa av böckerna har varit mera självbiografiska än andra. Merete Mazzarella har i en litteraturhistorisk kommentar noterat att de självbiografiska skildringarna av bisexualiteten, inte minst i Människan som skalv, ”har sina rötter i de samhälleliga förhållandena”. Kihlman har bidragit till medvetenheten om sexualitetens mångfald och till en ökad tolerans i vårt samhälle. Att hans gestalter, oavsett sexuell inriktning, ofta mår illa i hans verk ger ett tillfälle att fundera på avigsidorna i samhället och hur de speglas i individens psyke. Alkoholismen är ett viktigt tema i hans produktion som det har varit för många av hans samtida i Finland.

Kihlman känns som en ständigt aktuell författare även om han så skarpt har kommit att prägla just sextio- och varför inte sjuttiotalet. Radikalismen och den sexuella revolutionen kom att förändra vår kultur på ett dramatiskt sätt. Mycket av ursprungsstoffet till dagens mera allmänna värderingar återfinns i sådant som var radikalt på sextiotalet.

Sedan skulle jag påstå att i dagens mest tongivande litteratur i Finland finns mycket sådant som påminner om Kihlmans sätt att skapa debatt och engagera människor. Ifrågasättandet av könsrollerna, mera specifikt mansrollen, är något som präglar Kihlmans verk.

Om man bara tänker på Sofi Oksanen, går det att hitta många liknande faktorer. Ur sin kvinnliga ståndpunkt ifrågasätter hon kvinnorollen, skriver självbiografiskt, skildrar missbruksproblem och bisexualitet på ett fördomsfritt och trendbrytande sätt och framför allt går hårt åt de saker hon uppfattar att är fel i dagens samhälle.

Topi Lappalainen