Nyheter | i tiden Publicerad 24.05. 07:59

Sanna Tahvanainens femte diktsamling Allting är amerikanskt handlar om gränser i tid och rum. I bokens drömlandskap är det svårt att skilja mellan mardrömmen och den amerikanska drömmen. Redan i första dikten ingår den olycksbådande raden ”att allting dör och ingenting växer”. Detta ”ingenting” är minst lika närvarande som motsatsen ”allting” och insikten att det som är måste dö. Lika mycket som det amerikanska, finns det icke-amerikanska. Gränsen mellan dröm och verklighet är helt central i diktsamlingen men den är också väldigt diffus. Händelserna i dikterna utspelar sig i det amerikanska huset med barnet som ser amerikanskt ut men det är svårt att avgöra om allting är vad det ser ut att vara.

Det amerikanska är närmast en bisak i boken där tonvikten faller tungt på orden ”allting” och ”är”. Amerikanskt är sedan någonting som har samma begynnelsebokstav som ”allting”, men dessutom står för någonting mystiskt, spännande och svårförklarligt. Det är en thrilleraktig stämning som för tankarna till Monika Fagerholms roman Den amerikanska flickan. Diamantdörrhandtagen och barnets ”stora vita friska tänder” är de konkreta detaljerna som ger innehåll åt det amerikanska. De förstnämnda fungerar som en symbol för den amerikanska drömmen om rikedom. Tändernas vithet signalerar yta, de kanske ser vitare ut men behöver inte vara friskare inuti för det.

För barnet i det amerikanska huset behöver inte ”allting” betyda hela världen. Det kan i stället finnas inne i huset eller i drömmens värld. Huset känns som en metafor för hela diktsamlingen, medan det levande och det döda, vilka är så svåra att särskilja från varandra, väcker frågor kring levande och död skönlitterär tradition. Försvinnandet förekommer ofta som tema i dikterna.

Det är också risken med en diktsamling; den kan försvinna om den inte lyckas lämna ett spår i den litterära horisonten. Barnet som allt oftare försvinner är ett motiv som ger två slags signaler. För det första kan det bli allt mera självständigt med åren och kan försvinna från barndomshemmet genom att flyga ut ur boet. Barnets fascination inför fågeln understryker det här spåret. För det andra finns det risken att barnet alieneras och upplever sin tillvaro som allt mera overklig och bara vill försvinna, likgiltigt vart.

Det finns mycket ångestfylld innehållslöshet i boken, för all del skildrad på ett medryckande sätt med ett skenbart enkelt diktspråk. Titeln Allting är amerikanskt väcker misstanken att allting ser bra ut men är ihåligt inuti. Trots att dörrarna har diamanthandtag betonas det att ”handtagen är kalla och hårda”. Man blir inte lycklig av pengar utan kan drabbas av en ekonomiskt betryggad känslokyla. Språket är rättframt och tydligt men diktsamlingens komposition är mångfacetterad och komplex. Det mystiska, spänningsfyllda, drömlika diamantprydda amerikanska huset fungerar som en vacker arkitektonisk metafor för denna bok om en inre värld där meningen med allting är höljd i dunkel:

jag föreställer mig fåglarna
där inne om natten
jag står i mörkret
omgiven av fåglar och diamanter

Topi Lappalainen

Sanna Tahvanainen: Allting är amerikanskt.
Schildts 2010. 76 sidor.