Nyheter | i tiden Publicerad 06.05. 12:15 | Uppdaterad 06.05. 12:21

Pia Ingströms memoarbok Inte utan min mamma kretsar kring mamman som en viktig grundpelare för identiteten men även viktiga identifikationsobjekt lyfts upp. Ett bärande tema är sökandet efter självet och spårandet efter den egna bildningsgångens rötter. Närmast konsekvent och genomgående i boken gestaltas möten med andra kulturer än den finlandssvenska. Av texten uppstår ett mångkulturellt lapptäcke med finska (främst karelska), rikssvenska och turkiska inslag. Inte att förglömma är den unga Ingströms läsning av flick- och psykologiböcker huvudsakligen ur den anglosaxiska kulturkretsen.

Inte utan min mamma är ett skönlitterärt sorgearbete och ett försök att i litterär form återge liv åt en värld som går förlorad i och med moderns död. Det finns dock många andra spår i boken och i helheten framstår mamman huvudsakligen som en viktig gestalt i bakgrunden. Mycket riktigt heter bokens första och mest omfattande del ”Jag själv”. Ingström har skrivit en självbiografi där mamman och hennes familjemedlemmar står i fokus i andra delen av boken, antagligen med syftet att förklara hur författaren relaterar till dem och hämtar en del av sin identitet från det avlägsna Karelen från trakten kring Ladogasjön som morföräldrarna frivilligt lämnade före kriget.

Till Ingströms fascinerande bildningsgång hör böcker ur genren mentalsjukhusfiktion som hon läste i gymnasieåldern, sommarjobb på Beckomberga mentalsjukhus i Sverige och sommarstudier i turkiska språket i Istanbul. Ett viktigt ideal i Ingströms ungdom var att möta den verkliga vardagsverkligheten så som den var och inte i någon förskönad form. Sjuttiotalets demokratiska terapikultur ger en bakgrund åt självsökandet och familjerelationerna där bandet till mamman får företräde i boken.

På sjuttio- och det tidiga åttiotalets utlandsresor sökte Ingström med vänner det gråa och genomsnittliga snarare än det praktfyllda men de kunde ändå inte låta bli att imponeras av Istanbuls bysantinska arkitektur. En rolig detalj är att Ingström imponerades av Istanbul klart mera än Brodsky i ”Flykten från Bysans” ur volymen Att behaga en skugga, en av världslitteraturens kända skildringar av staden vid Bosporen.

Intervjudelen med morbröderna bekräftar stereotypier om karelare som pratsamma, strävsamma och fulla av självtillit också i livets svåra situationer. Klart blir förstås att om en eller några i familjen talar hela tiden, finns det alltid andra i bakgrunden som föredrar tystnaden. Som individer är Ingströms karelska familjemedlemmar sinsemellan mycket olika men ett gemensamt tema är klassresan som de delar med stora delar av det övriga Finland under efterkrigstiden.

Morbröderna och moderns bästa vän har sina historier om modern och om Karelen, sammantaget ger de en kontaktyta till den familje- och kulturkrets som författaren säkert var rädd att förlora i och med moderns död. Ingström skriver varmt om familjeliv, vänskap och släktskap samt om möten med bekanta och främmande. Det handlar inte om rosiga idyller och lyckoriken utan i huvudsak om vardagligt liv med sina upp- och nedgångar i Finland, i Sverige och i Turkiet.

Topi Lappalainen

Pia Ingström: Inte utan min mamma: Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen.
Schildts 2010. 208 sidor.