Nyheter | i tiden Publicerad 04.12. 11:57 | Uppdaterad 03.01. 10:03

Nancy var redaktör på Abl på 1970-talet

Vintern 1972 studerade Nancy Lökfors vid Svenska social- och kommunalhögskolans journalistlinje och kom till Arbetarbladet för att göra sin vinterpraktik:
- Då var Kaj Laxén chefredaktör och Yrsa Stenius var redaktionssekreterare. När det sedan blev tal om vad jag skulle få i betalt utbrast Laxén: Aj fan, ska du ha lön också? Han sade också i något sammanhang att “arbetarrörelsen är den sämsta möjliga arbetsgivaren”. Och det har man ju också senare märkt av ibland, säger Nancy Lökfors.

Det blev en något längre “vinterpraktik” för Nancy på tidningen - hon kom att stanna på redaktionen i fem år.
- Kaj Laxén fick tjänst på Metallarbetarförbundet och Yrsa Stenius efterträdde honom på chefredaktörsposten. Jag blev redaktionssekreterare. Jag har hört - långt efteråt - att Arbetarförbundets dåvarande ordförande, Basse Lindeman nog hade muttrat att “vad ska det bli av tidningen nu, när den görs av bara kärringar…” Också på kontoret hade vi ju två kvinnor: Margaretha Löfgren och Svea Lippert.

- Arbetet var både tungt och tidtabellen hektiskt. Vi jobbade så mycket vi hann. Vi hade så kallad deadline klockan halv elva på förmiddagen måndagar, onsdagar och fredagar. Något som prövade nerverna på pojkarna i sätteriet var det faktum att Yrsa mycket sällan hade sin ledare klar inom utsatt tid.- Arbetet var både tungt och tidtabellen hektiskt. Vi jobbade så mycket vi hann.

- Det var på Arbetarbladets redaktion jag lärde mig att översätta texter från finska mycket snabbt. Vi använde en del material från den socialdemokratiska nyhetsbyrån TTT (som sedermera utvecklades till nuvarande UP-Uutispalvelu).
Nancy kom att ha nytta av de färdigheterna. Efter sina fem år på Arbetarbladet fick hon år 1977 tjänst på kommunfacket KAT som översättare och tolk. (Därefter anställdes hon på KAT:s tidning och i början av åttiotalet kom hon till handelsfacket - nuvarande PAM, där hon har arbetat som redaktör sedan dess).
- Senare har jag insett att jag, då jag slutade på Arbetarbladet nog led av en lindrig form av utbrändhet, säger hon.

Tidningen var en hederssak

- När man tänker tillbaka slår det en hur mycket folk vi var på den tiden, på Arbetarförbundet Basse, ombudsman Eskil Höglund och förbundssekreterare Alf-Erik Helsing och sedan vi fyra kvinnor på tidningen.
- Affe Helsing deltog också i tidningsarbetet redan på den tiden - han skrev bitska ledarstick och udden var ofta riktad mot SFP.

Också Yrsa Stenius väckte uppmärksamhet som ledarskribent. Av många uppfattades hon som intellektuell i överkant.
- Hennes språk blev lättare då hon senare kom till Aftonbladet i Sverige. På min tid diskuterade man alltid Arbetarbladet på förbundskongresserna. Ofta steg den legendariske Helge Åkerman upp i talarstolen och citerade en del stycken ur Yrsas ledare och dundrade att “är det så här man skall skriva i en arbetartidning?!”.
- Jag vet egentligen inte varför man slutade diskutera Arbetarbladet på kongresserna. På sjuttiotalet var medlemmarna mycket måna om tidningen - det var en hederssak att vara prenumerant, konstaterar Nancy Lökfors.
- Det berodde säkert också på att de socialdemokratiska aktivisterna ute i Svenskfinland hade ytterst svårt att få in material om sin verksamhet i lokaltidningarna.

- Legendariske Erik Bagerstam som var chefredaktör på Borgåbladet på 1960-talet har berättat att han inför ett kommunalval hade bestämt att svenska kandidater från alla partier skall intervjuas. Han såg det som en självklarhet. Och han berättar om två kommunister från Tolkis som kom upp till redaktionen för att bli intervjuade - de hade tagit på sig finaste skjortan och slipsen. Så enastående var det.
- Jag har också en kamrat som har sagt att fotograferna på Borgåbladet aldrig lyckades fånga någon socialdemokrat från nejden på bild innan Kaj Bärlund blev miljöminister. Då var det tvunget.

En ung man ville tala svenska

Historierna är många om de här glansdagarna då Arbetarförbundet hade riksdagsmän som Basse Lindeman, Ralf Friberg, Uffe Sundqvist, Bror Lillqvist - och senare Jacob Söderman och Kaj Bärlund.
Nancy minns den österbottniske riksdagsmannen Bror Lillqvist med särskilt stor värme:
- Han var en otrolig man. Han arbetade för de vanliga människorna, men han gjorde det i det tysta. Om han frågade “hur mår du” kunde man vara alldeles säker på att han var intresserad. Han var en sann socialdemokrat, men han skulle inte ha klarat sig i vår tid, med den moderna kändissjukan. Men Lillqvist gjorde mer än många av dagens linslusar förmår.
Redaktionen fick ofta besök både av riksdagsmännen och andra aktiva medlemmar.

- Lala Eriksson kunde ibland komma upp och meddela att nu skulle här drickas punsch! Rätt ofta kom en ung man upp och besökte Affe Helsing. Han ville tala svenska. Han hette Paavo Lipponen.
- Det vimlade av färgstarka profiler och original. Det gällde också sätteriet. Många av typograferna var bildade män - de var något av arbetarklassens adel.

Lära sig hantverket

Nancy Lökfors säger att det bästa stället för en journalist att lära sig hantverket är den lilla tidningen. Där får du göra allt.
- Jag lärde mig snabbhet och fick dessutom ett nätverk över hela Svenskfinland. Också i mitt arbete på Servicefacket har jag haft möjligheter att resa omkring. Det har varit roligt att knyta kontakter till människor i alla delar av Svenskfinland.
- Också i FSD möts människor från olika delar av kustlandet. De finlandssvenska socialdemokraterna behövs som ett alternativ till SFP. Fortsättningsvis är det inte helt enkelt för vårt folk att nå synlighet i den finlandssvenska lokalpressen.
- Därför har Arbetarbladet fortsättningsvis varit ett viktigt forum, säger Nancy Lökfors, som tillhör dem som inte jublar över det faktum att tidningen efter årsskiftet endast finns på webben.

- Jag tycker om papperstidningen. Jag jobbar framför datorn varje dag och när jag kommer hem vill jag inte läsa tidningen på nätet. Jag brukar ta Arbetarbladet med mig till sommarstugan och läsa den där.
- Men jag hoppas ändå att det går bra med nättidningen - den ökar ju interaktiviteten. Det handlar säkert bara om att vänja sig, säger Nancy Lökfors.

Siv Åstrand

Intervjun med Nancy Lökfors publicerades i papperstidningen i november.