Att förstå fattigdomen eller "Why Nations Fail"
Scenariot avbildas redan på bokomslaget. Höghus och byggaktiviteter i bjärt kontrast till baracker och tvättsträck. Den rikare delen finns i Nogales belägen i US-delstaten Arizona. Den fattiga systerstaden ligger söderom gränsen, i Mexiko.
Med Nogales som vägledande exempel gör författarna Daron Acemoglu och James A. Robinson anspråk på att formulera en allomfattande teori om orsakerna bakom de ofta seglivade skillnaderna.
Gamla teorier sätts på prov och överbevisas i regel som vilseledande. Den enkla frågan lyder: Varför frodas välstånd i det ena landet medan människor i andra regioner lider av fattigdom?
Spörsmålet är en klassiker och problematiken har alltid väckt debatt inom vetenskapen, religionen och politiken.
Daron Acemoglu är ekonomiprofessor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) medan kollegan James A. Robinson forskar som statsvetare och ekonom vid Harvard University. Deras gemensamma alster "Way Nations Fail" sammanfattar ett femtonårigt utredningsarbete om "The Origins of Power, Prosperity, and Poverty" som bokens underrubrik lyder.
Enligt nyhetsmagasinet Der Spiegel hette den siste ekonomen som vågade skriva med en likadan heltäckande ambition Karl Marx.
Parallellen är tveklöst långsökt med blick på marxismens "revolutionära konsekvenser". Ändå, Acemoglus och Robinsons observationer och teorier erbjuder inte bara en både fascinerande och ibland skrämmande inblick i staternas utvecklingsmönster utan kan även tolkas som ett seriöst försök att ge impulser med syftet att förändra världen till det bättre.
Små skillnader som växer
I centrum för forskarnas rapport står främst deras analys om välståndsfrämjande eller -hejdande politiska och ekonomiska institutioner.
Varför avancerade just Storbritannien under främst 1700- och 1800-talen till världens ledande industrination? Svaret ligger förstås inte bara i själva slumpen att det var engelsmannen James Watt som uppfann ångmaskinen.
Nej, den djupare sanningen är att han kunde bygga på historiskt djupt rotade förändringsprocesser som säkrade alla hans rättigheter att dra den ekonomiska nyttan av sitt tekniska kunnande.
Ungefär som att små genetiska skillnader under en längre tidsperiod kan växa och forma en organism, förändrades även det engelska samhället. Självfallet tänker författarna inte på någon form av biologism utan snarare på "critical junctures" - konflikter och även revolutionära förändringar leder till en framstegsprocess.
Skillnaden i förhållande till det övriga Europa började redan med Magna Carta (1215). Engelsmännen lyckades steg för steg begränsa kungens och adelns institutionella makt.
Processen ledde till ett samhälle där traditionella eliter inte längre kunde styra utvecklingen utgående från egna inkomstintressen. James Watts ångmaskin slog rot och gjorde samtidigt gamla produktionsmetoder värdelösa. Det som uppstod betecknar Acemoglu och Robinson som "kreativ destruktion", det vill säga en destruktiv period som sedan ändå mynnar ut i ökat välstånd.
Nyckelfaktorer
Det engelska mönstret togs med tidsfördröjning även upp i Västeuropa samt USA, Kanada, Australien och Japan. Alla historiska och kulturella skillnader till trots så har dessa nationer ändå en gemensam nämnare.
I Daron Acemoglus och James A. Robinsons terminologi rör det sig om "inkluderande ekonomier och institutioner" som i sin tur har en tät relation till pluralistiska regeringsformer.
En mera konkret beskrivning innebär att "James Watt" eller mera moderna gestalter som "Bill Gates" gynnas av ett system där deras innovationer skyddas mot expropriation eller av att vinsten helt bortskattas. Det som vidare krävs är fungerande institutioner, förvaltningar samt oberoende domstolar.
Regeringar ska dessutom kämpa mot korruption i samhället och aldrig vara ett instrument i händerna på en elit som hänsynslöst kör över majoritetsbefolkningens intressen. Villkoren med pålitliga och demokratiska strukturer kompletteras ytterligare med en viss standard av statlig centralisering.
Frånvaron av en eller flera av dessa faktorer leder enligt forskarparet till utvecklandet av "extraktiva" eller utsugande politiska och ekonomiska system.
Makthavarna ser i det fallet till att främst öka det egna eller vissa eliters välstånd.
Oligarkiernas järnlag
Fattigdomen i Afrika eller Sydamerika är ett tungt och bestående arv efter de gamla europeiska kolonialmakterna. Orsakssammanhanget är känt och allmänt accepterat.
Daron Acemoglus och James A. Robinsons speciella forskningsmall belyser främst olika länders postkoloniala utveckling. Varför är Zimbabwe en nation som slagit in på fel väg medan grannlandet Botswana idag framstår som ett lyckad exempel? Båda staterna var tidigare en del av de brittiska kolonialväldet.
Zimbabwe regeras sedan1980 av den beryktade presidenten Robert Mugabe. Misstaget som han och många andra makthavare i Afrika gör är att helt enkelt ta över kolonialismens "vita" institutioner och fylla dem med en ny elit.
Författarna talar i det sammanhanget även om "oligarkins järnlagar".
Presidentens korrupta och repressiva regeringsstil är avsett att fylla plånböckerna för den egna klanen samt medlemmarna inom den tidigare befrielseorganisationen
ZANU-PF.
Som ett absurt exempel på maktfullkomlighet beskriver Acemoglu och Robinson att Mugabe i juni 2000 vann första priset på Z$ 100.000,- i en lotteri organiserat av den statsägda Zimbabwe Banking Corporation. Det grava sjukdomssymtomet är att han kan kontrollera landets institutioner.
Det som däremot saknas är en process för att överbrygga landets inre motsättningar och en politik som använder statliga resurser för att organisera ekonomisk tillväxt.
Zimbabwes trista öde delas enligt författarna även av Angola, Kamerun, Kongo, Sierra Leone, Liberia, Nepal, Sudan och Haiti. I de flesta fallen är dessa länder fattigare idag än under 1960-talet.
Lämna den onda cirkeln
Elände och djup fattigdom dominerade även det postkoloniala perspektivet för Botswana. Vid självständigheten 1966 var landet ett av de fattigaste i hela världen. Med en ekonomisk tillväxt på ibland nästan tio procent per år rankas Botswana idag däremot som medelinkomstland.
Genom en med afrikanska mått exemplarisk framgång lyckades landet att bryta och lämna fattigdomens onda cirkel. Enligt Daron Acemoglus och James A Robinsons noggranna studier finns flera avgörande faktorer bakom Botswanas "ekonomiska under".
Redan under förkolonial tid hade de olika stammarna i området utvecklat en ovanligt hög standard vad gäller politisk centralisering. Dessutom idkade ledarna kollektiva beslutfattningsprocesser. Det rörde sig om "en primitiv form av pluralism" som författarparet skriver.
Till dessa historiska institutioner anknöts sedan de postkoloniala ledarna. Resultatet blev en klockren parlamentarisk demokrati med "inkluderande institutioner". Resurser i form av skatter och naturtillgångar hamnade aldrig i politikernas eller klanmedlemmarnas fickor utan användes för att bygga upp Botswanas infrastruktur samt ett fungerande skol- och hälsovårdssystem. Även när det gäller personfrågan, så hade invånarna turen på sin sida.
Folkvalda presidenter som Seretse Khama och Quett Masire har inga likheter med Robert Mugabes brutala ledarstil.
Falska analyser
Gång på gång under sin över 450 sidor långa utredning avfärdar Daron Acemoglu och James A. Robinson gamla teorier om varför nationer misslyckas som felaktiga.
De två Nogales ligger i samma klimatzon, men i likhet med många andra sydamerikanska länder misslyckades Mexiko med att bryta det spanska koloniala mönstret. I motsats till Nordamerika försvåras utvecklingen i stora delar av den latinamerikanska hemisfären fortfarande av "utsugande" exklusiva institutioner. Enligt författarna utgörs negativa förstärkande element av den utbredda korruptionen, elitstyret och i vissa fall även avsaknaden av centralstatlig auktoritet.
Olikheterna i världen förklaras ibland även med kulturhypotesen. Enligt Daron Acemoglu och James A. Robinson har den dock endast ett begränsat värde. Forskarna anser att faktorer som religion, etnicitet samt afrikanska eller latinska värderingar kan beskriva varför vissa sociala normer är svåra att förändra. Men de här faktorerna ger däremot inga upplysningar om skälen till varför olikheterna i världen består.
"Ignorance hypothesis" kallar Acemoglu och Robinson antagandet att ojämlikheten består eftersom makthavarna inte vet hur fattigdomen ska bekämpas.
Misslyckas alltså afrikanska länder på grund av okunskap? Författarnas svar är ett entydigt nej. Som bara ett belägg uppges att den mexikanske presidenten Porfirio Dias i slutet på 1800- och början på 1900-talet medvetet valde att bygga upp ekonomiska institutioner som berikade eliten på bekostnad av det övriga samhället. Ett mönster som sedan blev svårt att slå sönder.
Kina versus Brasilien
Intressant och tveklöst provocerande är det kapitel som Daron Acemoglu och James A. Robinson ägnar åt den kinesiska utvecklingsmodellen.
Själva den politiska lägesbeskrivningen är förmodligen oomstridd, dvs att landet styrs av en auktoritär byråkratisk partielit som inte tillåter demokratiska fri- och rättigheter.
Att Kina idag genom blomstrande tillväxtsiffror framstår som en av världens främsta konjunkturmotorer hindrar inte författarna att tala om "auktoritär tillväxt"" som är fullt möjligt men i längden inte hållbar. Tillväxten kommer att avstanna om inte exkluderande politiska institutioner ger utrymme för inkluderande institutioner, skriver Acemoglu och Robinson. Deras prognos gäller på sikt för en period, då de drygt 1,3 miljarder invånarna har nått en levnadsstandard jämförbar med medelinkomststaterna.
Som ett av skälen uppges att Kinas tillväxt baseras på att anamma existerande teknologier och snabba investeringar. Det som fattas är bl.a ett sunt belöningssystem för innovationer med hjälp av egendomsrättigheter.
Däremot får Brasilien, det största latinamerikanska landet beröm av författarparet. Brasilien bröt framgångsrikt det gamla koloniala mönstret på ett avgörande sätt, som så småningom också förändrade samhället.
Reformutvecklingen startade under 1970-talet. Drivkraften var främst den fackliga rörelsen som var en avgörande grund för det 1980 bildade arbetarpartiet "Partido dos Trabalhadores" (PT) upper Acemoglu och Robinson. Tillsammans med andra sociala rörelser och nätverk på gräsrotsnivå utvecklades en bred koalition på demokratiska grunder.
Vid sidan av pluralistiska strukturer växte även öppna inkluderande politiska institutioner fram. Brasiliens president blev som bekant PT-ledaren Lula da Silva. Under hans regeringstid blomstrade den ekonomiska tillväxten med konsekvensen att omkring 20 miljoner människor kunde lämna fattigdomsträsket.
Daron Acemoglus och James A. Robinsons utredning innebär en teori med substantiella hörnpelare för ekonomisk framgång. Författarnas anspråk är att förklara mera än traditionella hypoteser, men boken bör inte ses som något enkelt recept för att bygga välstånd. Viktigt är emellertid att förändringen i små detaljer kan leda till mera gynnsamma strukturer på sikt.
Joachim Kasten
DaronAcemoglu, James A. Robinson; Why Nations Fail, Crown Business, New
York 2012
