Antalet vårdare är en nyckelfråga i åldreomsorgen
Hur löser vi problemet med att bibehålla vårt människovärde, vår värdighet, uppskattning och självbestämmanderätt till livets slut? Det här är en central fråga då man för äldre och gamla med hjälp av lagen försöker finna lösningar som syftar till god vård och gott bemötande.
Professor emerita Sirkka-Liisa Kivelä som är medlem i styrgruppen för lagen om äldrevård har redogjort för lagförslaget. Hon anser att alla kommuner bör ha rådgivningsverksamhet för den äldre befolkningen. Arbetsområdet är omfattande, men alla seniorer kommer med i ett heltäckande system på sikt.
En annan del av lagen berör långtidsservice för äldre. I servicepaletten ingår olika vårdformer och bestämmelser för anordnandet av dessa serviceformer. Lagen garanterar rätten till olika former av långtidsservice. Detta innebär att var och en som är i behov av sådan service har rätt till dessa tjänster. Rätten till service är inte beroende av klientens ålder. Behovsprövning är en utgångspunkt.
Servicen bestäms av behoven
Vården av den äldre bör utgå från personliga behov. Servicen bör stöda personens verksamhetsförmåga och främja hennes utveckling. Man bör komma ihåg att äldre människor är utvecklingsbara under rätt vård. Det här kräver kunniga och stödjande åtgärder och bör ske med respekt för den äldre. I dag existerar en diskriminerande syn på äldre, inte minst på dem som har minnessjukdomar, att de inte kan utvecklas. Lagen syftar till att slopa åldersdiskrimineringen och förändra äldreomsorgens kvalitet.
Styrgruppen betonar kvaliteten i servicen. Därför beskriver lagförslaget personalbehovet, sakkunskap, ledarskap och behovet av goda och hemlika vårdmiljöer. Enligt Kivelä är bestämmelserna formulerade så att man beaktar de äldres verksamhetsförmåga dvs personalens storlek i förhållande till servicebehovet.
Lagen betonar förebyggande arbete, utvecklande av äldrevårdens kvalitet, förbättring av ledningens kunskapsnivå, de äldres delaktighet och en hemlik miljö inom vården. Tillsynen av äldre överförs till äldreråden, alltså på de äldre själva och deras anhöriga via kommuner, vårdenheter och myndigheter. En äldre person kan besvära sig över ett beslut om han/hon inte är nöjd. Kommunerna måste halvårsvis redovisa för köerna inom servicen.
I dag finns det rekommendationer om personalstyrkan. På många boenden kommer man inte ens upp till rekommenderade minimiantalet vårdare per boende. Enligt TV-nyheternas rapport den 25.5.2012 i en intervju med inspektör Aija Ström sades att det nu finns 500 vårdenheter, både kommunala och privata som granskas på grund av för liten bemanning.
Resultatet av det här är ju att åldringar lämnas för länge utan mat, och ett annat problem är att ingen eller att man alltför sällan granskar medicineringen. Vill man ha en vård av god kvalitet bör det finnas personal eller händer som utför den. Det lyckas inte utan personal. Lagen borde ha innehållit rekommendationer för vårdpersonalstyrkan. Situationerna varierar naturligtvis i olika delar av landet men ändå borde det finnas vissa gränser.
Utbildningen av personal och ledare är viktig, men det bör finnas tillräckligt med personal för att de skall kunna delta i utbildningen. Åldringar kan inte lämnas utan personal i någon situation. Vill man höja statusen för äldrevården bör man satsa på både mera personal, utbildning och boendemiljön där de äldre vårdas.
Kvaliteten av vården poängteras i lagen, men tankar om på vilket sätt kvaliteten skall mätas tas inte fram. Det finns mätare för hur åldringsvådens kvalitet kan mätas, t.ex på Island har man samma kvalitetsmätare på alla vårdinrättningar med goda resultat. Lagen borde också ha innehållit någonting om vad som händer om inte lagen följs.
Äldrerådets arbetsuppgifter kommer att bli svåra. Äldrerådet skall ha tillsyn vad gäller vårdkvaliteten men har åtminstone i nuläget små möjligheter att ingripa vid problem. Har man resurser? Här borde tydligt ha uttalats vad man anser vara kvalitet. Att den äldre kan besvära sig över vården är i princip bra, men frågan är hur många som har resurser att göra det.
Lagen säger inte heller någonting om vård på den äldres modersmål alltså finska/svenska.
