Per Albin Hanssons dagbok
Per Albin Hansson är en av Sveriges allra största statsmän. Det har tidigare dokumenterats på många sätt. Nu har vi fått ett viktigt tillskott genom Ulf Larssons utgivning av
"Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946". Där finns bland annat många av Hanssons samtal med ledande finländska politiker.
Per Albin Hansson (1885-1946) hör till de fåtal politiker som ofta endast benämns med förnamn. Det växte fram under andra världskriget då han ledde samlingsregeringen.
Under krigets slutskede, när det stod klart att Tyskland skulle förlora började förståsigpåare träda fram och beskyllde den svenska regeringen för feghet mot de tyska kraven. Det tycker jag är orättvist.
Per Albin växte upp under enkla förhållanden i Malmö. Engagerade sig tidigt i socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Kom med i partistyrelsen 1908. Blev riksdagsman 1917. Var chefredaktör för partiorganet Socialdemokraten i flera omgångar. Försvarsminister i Hjalmar Brantings tre regeringar i början på 1920-talet. Partiordförande från 1925 till sin död 1946.
Per Albin blev statsminister första gången efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och även den viktiga posten innehade han till sin död 1946 med ett kort uppehåll sommaren 1932.
Bland de många böcker och skrifter som skildrar Per Albins liv och verk kan särskilt två nämnas. Det är Anders Isakssons stora biografi i fyra band och Krister Wahlbäcks bok "Regeringen och kriget".
Svåra avvägningar
Under krigstiden ställdes den svenska regeringen inför svåra avvägningar. Det gällde särskilt Tysklands krav på trupptransitering genom Sverige, stödet till Finland i krigen mot Sovjetunionen och hjälpen till Norge och Danmark under den tyska ockupationen.
Regeringens huvudlinje var att hålla Sverige utanför kriget. Det ansågs gagna grannländerna bäst och därför kunde vissa eftergifter till Tyskland motiveras.
Under krigets slutskede, när det stod klart att Tyskland skulle förlora började självsäkra förståsigpåare träda fram och beskyllde samlingsregeringen för feghet mot de tyska kraven. Det tycker jag är orättvist. Kanske kunde Sverige ha uppträtt tuffare, men ingen vet vad det inneburit. Det är nödvändigt att sätta in händelserna i den faktiska situationen. När de svåra besluten fattades verkade Tysklands militärmakt oövervinnlig.
* * *
Så långt jag kunnat finna innehåller inte dagböckerna några sensationella uppgifter som inte redan är kända. För mig har det stora värdet vid läsningen varit att man kommer närmare människan Per Albins tankar när man kan följa hur han ordagrant för fram sina meningar. Det sker ibland utförligt men oftast mycket kortfattat.
Jag skulle vilja återge många meningar från och till Per Albin, men jag får nöja mig med ett fåtal.
När regeringen tillstyrkt krav på transitering skrev Per Albin: "Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge att ta risken av ett krig".
Kung Gustav V tog sig ibland vissa friheter som Per Albin inte gillade. Det var bland annat när kungen skrev brev till Hitler om Norge och när han höll ett tal i Norrköping som väckte misstankar om undfallenhetspolitik. Dessvärre hade kungen på förhand visat talet för utrikesminister Günter vilket föranledde Per Albin att göra en skarp kommentar: "Hoppas att G förstått att saken är allvarlig och ser bättre upp en annan gång".
* * *
Sovjetunionens sändebud i Stockholm, Alexandra Kollontay, besökte ofta regeringsledamöter och förmedlade synpunkter från Kreml. En dag under vinterkriget när hon kom för att utröna om Sverige kunde påverka Finland till fred hänvisade hon till de omfattande ryska kraven med motiveringen att ryskt blod flutit.
Detta föranledde mig att påpeka, skriver Per Albin, "att även finskt blod flutit och att man inte kunde undgå att tänka på vem som började striden". Per Albin hänvisade också till tidigare uttalanden: "Vi ansåg det vara finnarnas egen sak att avgöra vad de kunde anse sig godta".
Detta upprepade också Per Albin för de många finländska politiker som kom för samtal om svenskt stöd. När Tanner i slutet av februari 1940 bad Per Albin om en "förtrolig" synpunkt om fred eller fortsatt krig ville jag icke undanhålla honom den, skriver Per Albin,
"medveten om hur mycket lättare det var att uttala den i Stockholm än i Helsingfors".
Per Albin framhöll att en uppgörelse, visserligen på hårda villkor, tedde sig som det ojämförligt minst onda, eftersom det lämnade Finlands självständighet obruten: "Det vore kanske ett större mod att erkänna detta än att mana till fortsatt strid."
Per Albin kände sig också övertygad om att det skulle finnas en stark vilja att hjälpa Finland vid återuppbyggnaden: "Själv skulle jag känna mig djupt förpliktad att göra vad jag kunde för att hålla vid liv denna vilja och omsätta den i handling, även om det skulle betyda att vi finge eftersätta åtskilligt av betydelse för vårt eget folk."
* * *
Per Albin fick motta många berömmande ord för sin statsmannakonst. Till och med Hitler tyckte att "Hansson var karaktärsfast och modig, vilket han särskilt visat under rysk-finska konflikten". Det lär dock inte Per Albin ha känt sig smickrad av.
Det var han tydligen heller inte av Görings erbjudande att om Sverige visade vänlighet så skulle Sverige få Nordnorge vid krigsslutet. Det kommenterade Per Albin helt kort och ironiskt: "Omtänksamt!"
När Per Albin fick en liten tid över mellan möten, föredrag och resor, kopplade han av med att spela bowling och bridge eller att gå på fotbollsmatcher. Familjen tycks han dock ha försummat en del. Efter en sen kväll skriver han att hustrun sagt att "hon ej kunde leva under samma tak och se hur jag förslösade mitt liv".
Statsminister Per Albin Hansson sparade sig inte. Han föll på sin post. Men jag tycker faktiskt att folken, inte bara i Sverige, utan också i grannländerna, har anledning att vara tacksamma för hans insats under en svår tid.
Lennart Svensson
