Ett brev till SDP
Kära SDP, mitt parti,
Jag skriver nu till dig för första gången. Jag anslöt mig till SNK (det socialdemokratiska ungdomsförbundet) 17.3.1973 och då jag blev äldre anslöt jag mig till partiet år 1976. Jag har marscherat i dina led och gjort valarbete för de kandidater som utsetts i medlemsomröstningarna - som en liten soldat i partiets tjänst.
Nu är jag trött att bära din fana.
Jag ska nu berätta varför kamplusten har sinat och jag vet att du kommer att förstå.
Inför kommunalvalet har vi åtminstone en levande slogan kvar: BÖÖ!
Världen har förändrats, har du märkt det? Arbetsplatserna finns nu i de mindre företagen. Mellan de arbetslösa och dem som har ett arbete har det uppstått en ny underklass: snuttarbetarna och företagarna som sysselsätter sig själva.
Jag har en känsla av att du inte har insett det här. Trots att du har tillsatta företagararbetsgrupper har resultaten varit magra och i allmänhet har man ställt sig bakom fackliga krav på tillväxtföretagsamhet.
Kan det vara så att de som formulerat linjen i dessa papper om det finländska arbetets framtid har varit sådana kamrater som alltid har haft en regelbunden månadslön och en tryggad arbetsplats och inte själva kan anteckna en enda dag som företagare i sin CV? Kan det vara så att de här pappren inte intresserar människor som försörjer sig själva på sitt eget arbete, tvingas kämpa för att behålla sitt arbete och/eller har förlorat denna arbetsplast och blivit egenföretagare och samtidigt sagt nej tack till den sociala trygghet som fackföreningsrörelsen kämpat fram för sina medlemmar?
Har du märkt att största delen av de fasta arbetsplatserna finns i kommunerna, staten, fackföreningsrörelsen och på organisationsfältet? Finlands största arbetsgivare är Helsingfors stad. Tillväxtföretagen har blivit börsbolag för vilka aktieägarnas intressen väger tyngre än arbetsplatserna.
Det förvånar mig att man i partiet och fackföreningsrörelsen talar om tvångsföretagsamhet. I mina öron låter det som i forna dagar do borgerskapet tyckte synd om de jordlösa och lösdrivarna.
Jag vill hellre se att man lagstiftningsvägen skulle sköta det så att också en ensam företagare kan försörja sig på sitt eget arbete. Kunde deras möjligheter till semesterdagar och arbetshälsovård tryggas, och kunde vi se till att de, om de misslyckas kan börja om från början och försöka på nytt?
Vi människor har en naturlig drift att vilja påverka våra egna liv. Vi skapar ett hem och tar hand om våra familjer. Vi vill arbeta för att skapa välfärd för familjen och oss själva. Då vi drabbas av en känsla av att vi inte kan påverka våra allmänna omständigheter förminskar vi vårt livsrum så att vi kan påverka åtminstone det. Då handlar det om heminredning, matlagning, trädgårdsskötsel, renoveringar. Det här har marknaden upptäckt - et ser vi bland annat i dagens tv-utbud.
Har du tänkt på att motsatsen till aktivitet inte är passivitet, utan apati? Har du tänkt på att då dina medlemmar tröttnar kan det bero på att den interna makten har koncentrerats till en och samma grupp av människor?
Har du funderat över om de vanliga medlemmarna har något att säga till om eller accepterar du att vi pysslar för oss själva i våra trädgårdar?
Har du glömt kollektivet? Nöjer du dig i stället med att endast ett fåtal har påverkningsmöjligheter?
Jag har en känsla av att du har blivit litet lat. Det vågar jag påstå efter att vi nyligen förlorade presidentvalet, trots att jag tror att man i både partiledningen och kampanjledningen har gjort en analys och man i den inre kretsen vet vad kampanjen föll på.
När jag återkom från min semester var jag entusiastisk inför den kommande presidentvalskampanjen. Jag frågade av partiets tjänstemän när vi skall börja bygga upp en kampanjorganisation. Jag sände till och med ett meddelande till partisekreteraren om att jag vill delta. Partisekreteraren svarade att det nog finns plats kring bordet...men han talade inte om var det här bordet stod.
På min fråga om uppbyggnaden av en valorganisation fick jag svaret att man inte kan bygga upp en organisation innan partiomröstningen är avklarad. Jag började fundera över om presidentvalet hade avblåsts om resultatet av partiomröstningen hade varit en annan? Varför var det tvunget att ordna en partiomröstning?
Min respekt för Tuula Haatainen växer för var dag som går, hon satsade hårt i partiomröstningen trots att alla var klara över vilken utgången skulle bli. Däremot undrade jag något över hur vice ordförande Kantola tänkte.
Efter semestern förflöt sedan ett par månader för partiets arbetstagare. De pengar man satsade på partiomröstningen hade vi i stället kunnat använda i själva valkampanjen.
Man kunde inte bygga upp en valorganisation eftersom man inte kände till resultatet av partiomröstningen! I företagsvärlden, på marknaden skulle ett sådant agerande vara oförlåtligt. Jag undrar om dina medlemmar har förlåtit?
Efter detta byggde man då upp en valorganisation, som omfattade fyra personer. De inledde sitt arbete. Men var fanns partibyråns arbetstagare? Vem höll kontakt med "de troende", med de människorna som hade erfarenheter av presidentval och fältarbete? Kandidaten fick börja åka runt i landet. Han gjorde sitt arbete ordentligt genom att ta upp de värderingar som förenar oss socialdemokrater. Kandidaten var erfaren, kunnig och den enda statsmannen i hela kandidatgruppen. Men vart försvann de egnas stöd?
Jag försökte säga till kampanjbyrån att vi måste engagera medlemmarna. Som svar fick jag att man sänt ut tiggarbrev och förfrågningar om hur vi skall få ihop pengar... Konstnärer kontaktades och anslöt sig, men då människor frågade vad som borde göras hade vi vanliga medlemmar ingen information att ge.
Min egen valanalys är att kampanjledningen inte var mogen sin uppgift. Kampanjchefen var bekymrad över att tidningarna inte publicerade stödlistan. Han arbetar själv i tidningsbranschen och hade en yrkesjournalist vid sin sida. Men hade de några kontakter till journalisterna på de riksomfattande medierna, hade de några personliga kanaler till medierna att utnyttja? Visst kunde Uutispäivä Demari utnyttjas som en kanal, de socialdemokratiska regiontidningarna har ju i stort sett lagts ned. Då jag gav respons sade kampanjchefen till mig att "nog är du kreativ, Kaisa, genast börjar du komponera." Men kanske en vanlig medlems kreativitet verkligen hade behövts?
Jag har försökt tala om behovet av att bredda demokratin. Jag befarar att då valen av delegater till partikongressen är utförda kommer vi på listan att finna före detta europaparlamentariker, ordföranden, partisekreterare, partistyrelsemedlemmar samt tidigare och nuvarande riksdagsledamöter. Min fråga är då om de här personerna inte kunde påverka partiet i sina tidigare befattningar och om man som riksdagsledamot inte kan påverka i riksdagsgruppen?
Själv är jag inte kandidat i några betydande val - jag står till förfogande som utfyllnadskandidat i HOK-Elantovalet, såsom tillbörligt är bland oss vanliga medlemmar.
En del av partiets tjänstemän har myntat ett nytt begrepp för att beskriva vanliga medlemmar - pyörijiä - som rör sig på partiets tillställningar dit viktiga representanter och ledare är inbjudna och arrangörerna, partiets tjänstemän anser att allt redan är i sin ordning.
Kära SDP, vem leder din organisation? Enligt min mening var partisekreterarens meddelande om att han avgår närmast att betrakta som en desertering. Jag har svårt att tro att vår ideologi som grundar sig på jämlikhet, solidaritet, internationalitet och rättvisa skulle vara svår att sälja.
Men jag anser att den nuvarande organisationen inte förmår sälja vår ideologi. Det är tjänstemannaombudsmännen som bereder partikongresshandlingarna, som ingen sedan läser. Man är mycket måna om att skriva upp och ta ut sina övertidstimmar oberoende av om det är val eller inte tack vare ett bra kollektivavtal och en okunnig ledning. Min fråga lyder: var är resultatansvaret?
Under valvakan då jag hälsade på Ulf Sundqvist, som jag respekterar högt sade jag till honom att det hade varit trevligt att ses i gladare tecken, nu kändes det som att delta i en begravning - det enda glädjande var att träffa honom.
Slutligen vill jag tacka Paavo Lipponen för en god kampanj. Han gjorde en fantastisk individuell insats!
Inför kommunalvalet har vi åtminstone en levande slogan kvar: BÖÖ!
Jag placerar nu mitt medlemskort i byrålådan, vattnar mina blommor, torkar damm från min byrå och börjar ordna upp bland mina fotografier.
Med vänliga hälsningar
Kaisa Koskinen
en medlem i ledet
