Svensk-bulgariska Lele-Lele blandar friskt kletzmer med indisk och svensk musik.
Rockig roots och tubasolon (sid 2)
Bild: Hilda Forss
Jag blev väldigt tänd på programbladets beskrivning av följande band, Lele-Lele, som ska spela "en vild blandning av bulgarisk folkmusik, indisk klassisk och jazz". Femmannabandet, som består bland annat av en tubaist och en sitarist, har enligt konferencieren kommit tillbaka på publikens begäran. Bandet vet verkligen hur man tar plats, de använder inte bara scenen utan går också hela tiden ut över det stora dansutrymmet. Musiken påminner mycket om kletzmer, de är riktigt häftiga. De sjunger också en del på svenska, men jag tycker de är roligare när de sjunger på bulgariska. Jag älskar att man inte direkt skönjer någon enskild frontfigur, utan att alla får mer eller mindre lika mycket utrymme. Och det är sällan man får höra tuba-solon.
Efter Lele-Leles spelning går jag och letar upp området för föreningar och organisationer. Socialdemokratiska unga och dito studerande ska vara på plats med kampanjen Rör inte min kompis. Det är frågan om en antirasistisk kampanj som för första gången görs i Finland – den allra första gången kampanjen sattes upp var i Frankrike på 1980-talet, den har också gjorts i Sverige i många omgångar. Det hittade jag på Wikipedia. Men inga socialdemokrater hittar jag på plats. Nå. De är säkert här imorgon.
I väntan på Che Guevara går jag till den såkallade Free Stage:n. Idéen är genialisk – vem som helst får möjlighet att uppträda, så länge man har sina egna instrument med sig och anmäler sig vid infodisken innan man stiger upp på scenen. Just nu står ett sexmannaband med bland annat tvärflöjt och cello och sjunger politiska sånger. Häftigt.
Tillbaka till restaurangområdet. Che Guevara ska börja spela snart. De brukar dra häftiga covers av gamla slagdängor, både finska och svenska, de har en duktig sångerska och bland annat klarinett och dragspel. Jag har sett dem några gånger tidigare, de brukar dra en bra show.
Ett stort gäng människor börjar redan samlas massvis med människor skakar redan loss, fastän det bara är stereomusik ännu. Bandet har helt klart en stor fan club; ett stort jubel bryter ut när de äntrar scenen. Men när de börjar spela fattar jag ingenting. Jag vet inte om det är akustiken, jag eller bandet men jag får inte ut någon rytm eller reson ur den första låten. Det blir bara en enda sås. Kanske har de tröttnat på sin tidigare grej. Puliken tycks gilla. I och med den tredje låter kommer de tillbaka till sina gamla gängor. Då är det dags för mig att gå.
Jag går tillbaka längs med stigen. Den känns mycket kortare nu.
