Stanna upp, SDP!
Sommaren 1958 avtjänade jag värnplikten i Sandhamn. Underofficersskolan ordnade en övning för patrulledare i skogen bakom Malm. Jag skulle leda en patrull genom terrängen. När vi kom in i en skogsdunge, möttes vi av fiendens skottsalvor.
Jag gav order om attack. Vi anföll och sköt. Hjälpte inte. Jag gav order om ny attack. Vi rusade fram och sköt. Jag skulle ge order igen, då löjtnanten avbröt och frågade :
- Var är fienden, Söderman?
Jag stod tyst. Då hörde jag flera stilla skratt från trädtopparna.
När Jutta Urpilainen nyligen talade inför partifullmäktige och riksdagsgruppen underströk hon, att vi inte skall stanna upp och grämas, utan bara gå vidare.
På tio år har vi förlorat 10 procent av understödet, förlorat två riksdagsval, ett kommunalval och upplevt ett fiasko i ett Europaparlamentsval och i ett presidentval.
- Vi skall finna bra kandidater inför kommunalvalet, sa hon, och göra en bra kampanj!
Ingen analys av presidentsvalskatastrofen, ingen djuplodande diskussion om partiet behöver en nyorientering, inget försök att hitta nya visioner!
Mina militära bedrifter i skogen bakom Malm dök osökt upp ur minnet.
Iltasanomat publicerade på lördagen (28.1.2012) en gallup om hur folk lovar rösta i kommunalvalet. Samlingspartiet skulle segra, sannfinnarna vinna över oss, centern passera oss.
SDP är nere i 15 Procent. På tio år har vi förlorat ca. 10 procent av understödet, förlorat två riksdagsval, ett kommunalval och upplevt ett fiasko i ett Europaparlamentsval och i ett presidentval.
Det är tid att stanna upp och diskutera var vi står, vad vi gör och vart vi är på väg. Den socialdemokratiska rörelsen som stått för stora sociala reformer, ekonomiska framsteg och fostrat goda presidenter och statsministrar, har inte märkt hur samhället förändrats, hur människornas sätt att leva och deras livsvärden förnyats.
Den offentliga sektorn som vi trott på, framstår idag som illa organiserad, gammalmodig och ofta ogin mot vanligt folk.
Vår förmåga att lyssna på folk har försämrats. Den berömda fingertoppskänslan, som gjort rörelsen stark, har försvagats.
För vardagsmänniskan är vi det gråa partiet, som vet allt, kan allt, som inte ändrar åsikt när det krävs. Vi vill inte ens medge att det går utför.
SDP måste stanna upp. Vi måste gå igenom orsakerna till de upprepade förlusterna, finna nya målsättningar och ett nytt sätt att föra fram vårt budskap. Visst är nätet nyttigt att förmedla budskap via , men budskapet måste även där vara ärligt och klokt.
Hur förändras SDP?
Först måste vi bli ödmjuka inför människorna, lära oss att lyssna på väljarna.
"Lyssna på rörelsen" sade Tage Erlander, när de svenska socialdemokraterna hade svårigheter. Genom att tålmodigt lyssna på människorna i vardagen får man en klar syn på hur samhället förändrats och förändras.
Vi måste satsa på att reformera innehållet i politiken, substansen, se vad reformerna erbjuder människorna.
Vi bör sluta upp med att förändra förvaltningen och tro att det automatiskt förändrar innehållet i verksamheten till det bättre.
Rörelsen måste bli viktig för människorna igen. Vi måste finna det vinnande budskapet, visionen, sättet att reagera, att göra en politik som är viktig för människorna.
När Jutta Urpilainen som ny ordförande ville finna nya visioner och drömmar gick det inte. Hon blev förlöjligad. Men hon hade rätt. Men, var skall man finna dem, framtidens visioner?
Under de senaste tio åren har vi bara vunnit ett val, presidentvalet 2006. Tarja Halonen, tog 40 procent av rösterna i första omgången 2000, och sex år senare ca. 44 procent i samma omgång.
Hon döljer inte sin socialdemokratiska livssyn, och tar 40 procent av rösterna ...när klockorna slår.
Borde vi inte sätta oss ned och fundera på varför, hur hon gör det?
Hon är en av oss. Hon sitter ej på höga hästar. Hon vet inte allt, utan uttalar sig frågande, ibland osäkert. Å andra sidan är hon mycket bestämd när det behövs. Hon är försiktig, men har kurage. Hennes hjärta slår för svaga och förtryckta var de än finns i vår värld. Hon är ett realistisk och praktisk. Att förbättra världen tar tid.
De Gamla kamraterna (Suomen wanhat toverit) hade samlats till fest i somras, i FBK:s anrika hus vid Eriksgatan i Åbo.
Festsalen var fylld, när jag lotsade in presidenten. Festen kom i gång. Publiken gillade programmet.
Fyra vackra afganska ungdomar i stiliga traditionella kostymer steg fram på scenen. I sidogången satt deras föräldrar och syskon för att se dem uppträda för presidenten.
Ingen musik. Konferenciern bad presidenten festtala. Man skulle fixa musiken under talet. Tarja Halonen höll ett tal som gillades av festpubliken, långa, braskande applåder.
Fortfarande ingen musik. Till slut gav publiken de fyra snopna unga en varm applåd. När vi avslutade med Arbetarmarschen råkade jag titta på de ungas föräldrar, mammorna hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Marschen klingade ut.Jag skulle leda ut presidenten via mittgången. Jag gick en bit, då jag märkte att presidenten inte följde. Jag vände och såg ryggarna av säkerhetsmännen i scendörren.
Tarja hade gått in bakom scenen och inbjudit de fyra unga att uppträda på på Gullrandas avslutningsfest i augusti.
– Men musiken bör nog fungera, sa hon och smålog vänligt mot de förvånade unga.
När vi tågade ut genom salen spred sig nyheten i leden. Vilket sus, vilken glädje, den väckte, vilken president.
Det räcker inte bara med tal och löften. Ibland behövs det gärningar som kommer ur hjärtat.
Stanna upp SDP, stanna upp Jutta!
Jacob Söderman
