Hur går det för Paavo?
När Paavo Lipponen meddelade att han kandiderar som socialdemokratisk presidentkandidat kände jag och många andra en stor lättnad. Ordföranden Jutta Urpilainen hade vaskat fram en kandidat som hade en rejäl chans att bli vald; i varje fall komma med i andra omgången.
På fältet hade jag noterat en ökad sympati för mångsysslaren Lasse Lehtinen, som förberett sig för en presidentiell kampanj under åren. Som ett litet bevis publicerades nyligen en bok av Jussi Lähde under namnet "Aidankaataja" (Helsinki-kirjat 2011). Lasse tecknas med humor som en intelligent, skapande och framförallt, som en skojig och sällskaplig person.
Paavo Lipponen är en politiker. Han är en nordisk socialdemokrat, när de är som bäst, redo att ta ansvar och arbeta långsiktigt för goda och hållbara politiska lösningar.
Vi var goda vänner under riksdagsåren på 70- talet. Vi talade alltid svenska tillsammans. Jag frapperades redan då av hans enorma arbetsiver inom skrivandet. Samtidigt låtsades han ta riksdagsarbetet mindre allvarligt.
Inom partiet har Lasse rört sig på högerkanten. Att ha en kvick, litet cynisk humor är farligt i politik. Hans eventuella kandidatur hade sina motståndare. En kolumnist i Demari hann redan komma med ett klumpigt påhopp. När Paavo ville kandidera, avböjde Lasse Lehtinen en kandidatur. Han lovade stöda Paavo.
Jag har bevistat ett antal av Paavo Lipponens framträdanden. Hans anföranden har växlat mellan goda och briljanta. Han förändrar inte sitt budskap på grund av publiken. I Mellungsby ogillade han nyligen påhopp på folk som talat svenska i metron. Han fördömde också dem som ger sig på folk med invandrarbakgrund.
Hans översikter av euroområdens problem och EU:s framtid vittnar om en stor sakkunnighet. I de olika valdebatterna klarar han sig särskilt bra, då sakfrågor kommer upp.
Varför har hans understöd i olika enkäter stannat på stället?
Sauli Niinistös understöd smälter långsamt. Det blir nog en andra valomgång. Paavo Lipponen har ännu haft Timo Soini och Paavo Väyrynen framför sig i de flesta gallupar. Paavo Lipponen skulle troligen placera sig betydligt bättre i en gallup bland finlandssvenskarna och Timo Soini betydligt sämre. Det hjälper inte att hans parti planerar en avdelning för sannfinska finlandssvenskar.
En orsak till Paavo Lipponens nuvarande placering är troligen att kandidaterna i folks ögon uppdelas i dem som är positiva till EU och dem, som är djupt kritiska. Då eurons framtid är i fara på grund av några medlemsländers hutlösa upplåning, är många finska väljare oroliga, några bittra. Misstron ger Paavo Väyrynen och Timo Soini en åker att plöja i.
Paavo Väyrynen har ofta gjort stronga kampanjer. Han drar sin linje i motvind mot "söderns media" och sin egen partiledning, men uppbringar stöd bland landsbygdens folk. Timo Soinis retorik är slarvig och ytlig. En del av hans partifolk vill inte att hans skall bli president, utan hellre statsminister. Han tappar terräng mot Väyrynen.
Pekka Haavisto och Eva Biaudet framstår som genuint mänskliga citykandidater med fin erfarenhet inom globalt solidaritetsarbete. Sari Essayah har en stark kristlig övertygelse och erfarenhet från Europaparlamentet. Hon var i tiden en fin idrottare, som bringade mycket glädje åt bänkidrottarna. Paavo Arhinmäki är uppställd för att partiet ville ha en egen kandidat..
Paavo Lipponens kampanj har inte riktigt kommit igång. Dock rapporteras flera framgångsrika valmöten. Ett fint framträdande ägde rum på FSD:s kongress i Pargas.
FFC:s avdelningschef meddelade, att facket inte stöder någon kandidat. Det egna partiets kärntrupper har inte lagt in någon extra växel för att stöda den egna kandidaten.
Istället har man börjat tillsätta något slags medborgardelegationer i partidistrikten. Den bästa meriten för medlemskapet tycks vara att man inte har politisk erfarenhet. Många sympatiska medborgare har ställt upp, vilket är bra. Bestyret bör dock inte passivisera partimedlemmarna.
Paavo Lipponen är en politiker. Han är en nordisk socialdemokrat, när de är som bäst, redo att ta ansvar och arbeta långsiktigt för goda och hållbara politiska lösningar. Vi inom partiet känner honom dessutom som en god människa. Särskilt vi äldre kamrater har många goda skäl att jobba för honom i traditionellt valarbete.
Jutta Urpilainen är helt upptagen av skötseln av eurokrisen och landets finanser. Hon gör ett bra jobb. Men den resterande partiledningen och de ledande socialdemokraterna inom facket får nog lov att ta sig en skarp funderare. Bäst vore om de påtog sig ett stort ansvar för valarbetet med Paavo Lipponen som kandidat.
Inom Europa och västvärlden står vi inför stora ekonomiska problem. De åtföljs av dystra och negativa politiska tendenser. Paavo Lipponen som president vore någon att hålla i hand när åskan går. När allt kommer omkring så är han den bästa kandidaten i det kommande valet.
Av erfarenhet bör man minnas att det slitsammaste och nödvändigaste valarbetet inte kan utackorderas. Det kan kompletteras. Det kan stimuleras, men slitet skall alltid göras av oss själva.
Jacob Söderman
