Tiden är ur led
Att följa med vad som händer i vårt samhälle gör en mycket förbryllad. När SDP och regeringen vill ha garantier för att Grekland skall återbetala de frikostiga lån som ytterligare ges åt Grekland, vars ekonomi är i botten och knappast någonsin kan betala tillbaka dem, så anser man allmänt att Finlands rykte skadas.
Att finska skattemedel offras för ett hopplöst projekt bekymrar inte. EU trodde i början att bara man anvisade tillräckligt pengar åt marknaden så skulle den lugna sig. Men nej, marknaden förstod att den kunde sko sig ännu mera på främst Medelhavsländernas tanklösa ekonomiska politik. Eurobonderna skulle vara ett farligt steg för att ytterligare öka misshushållning av offentliga medel.
En vettig lösning på problemet med de rumänska tiggarna är svår att finna, men att ärendet överlåts åt kravallpolis är litet för mycket.
Finlands krav på garantier har väckt anstöt bland politikerna i andra länder, särskilt i Tyskland, för att de i sitt stilla sinne väl inser att Finland har rätt. Så här kan det inte fortsätta. De tyska väljarna vill redan ha marken tillbaka.
Om euron skall räddas, vilket vore det lyckligaste för EU och dess medlemsländer, måste man erkänna fakta.
Grekland reser sin inte utan en devalvering eller motsvarande åtgärder. Det betyder att landets skulder borde saneras i EU/IMF-regi och landet kanske flyttas ur eurozonen. Problemet är att man inte riktigt vet hur det skulle ske. Men nöden har ingen lag. Man bör skrida till verket, om euron skall räddas.
Spanien och Italien har betydande ekonomiska resurser. De kan klara upp sina ekonomiska problem blott de sätter den sidan till, vilket de tycks göra för tillfället.
EU borde inte gå in med sina resurser där. EU:s resurser räcker helt enkelt inte till. Lombardiet och Katalonien t.ex. är ekonomiska europeiska regioner, som i produktivitet kan tävla med vilken annan europeisk region som helst.
Men länderna måste inse att nu bör kursen läggas om mot en sund statlig ekonomi. Om enskilda banker lider på grund av sin spekulativa lånepolitik, är det medlemsländernas sak att se vad som kan göras och hur.
Ett annat händelseförlopp som visar att tiden är ur led, är Helsingfors stads aktioner rörande de rumänska romernas boende i staden. Beslutsfattandet i staden har flyttats långt ned i byråkratin. Förutom borgmästaren uttalar sig ingen välavlönad stadsdirektör i ärendet. Politikerna hukar mest. Medger gärna att Thomas Wallgren ställt upp för tiggarna i olika skeden, men ack hur ensam han blivit.
Staden vräkte de rumänska tiggarna med hjälp av kravallpolis. Poliserna hade huvor på så att de inte skulle bli igenkända eller för att de skulle injaga skräck i tiggarna med familjer.
Talesmannen vid polisinrättningen är en polis/politiker, som trillat ur riksdagen nyligen. Där arbetade han med lagförslag för att få samma tiggare ur landet. Han är också medlem i stadsfullmäktige, partikamrat till överborgmästaren, som efter den lyckade kampanjen mot de förvildade kaninerna nu satsar på att få de rumänska tiggarna ur landet.
Tystnaden kring stadens aktioner är påtaglig. Kommunalpolitikerna är tysta, partierna är likaså, Röda korset, Frälsningsarmén, biskoparna, Rumäniens ambassad, EU:s representant, människorättsorganisationerna, alla håller mun. Minoritetsombudsmannen inleder sin presidentvalsrörelse och har inte tid.
Naturligtvis är problemet det att EU inte ingriper mot Rumänien eller något annat EU-land som behandlar sina medborgare illa och diskriminerande. En gnutta mänsklighet borde ändå kunna spåras i Helsingfors år 2011. Fjäskandet för Guggenheimstiftelsen kan väl ske ändå.
En god praktisk och vettig lösning är svår att finna, men att ärendet överlåts åt kravallpolis är litet för mycket.
Tiden är ur led. Så var den också i slutet på 1920-talet i Europa. På något sätt luktar det hela repris.
Jacob Söderman
