Hur starkt det är att möta hat med sång och rosor
På årsdagen den 22:a valde jag, tillsammans med 60 tusen andra, att med en ros i handen vandra ner till Rådhusplassen i Oslo centrum. Under sju veckor i Norge, hade inte en endaste norrman låtit orden "Utöya, minnesdag, skjutning eller massaker" lämna tungan. Ingen pratade om det, mer än något enstaka konstaterande om att den dagen snart kommer mot oss, och då endast i den korta benämningen "den 22a". För att ta reda på vad som skulle ske i Oslo den dagen, fick jag googla mig till svaret.
Så börjar konserten, med trumpetspel och Lalehs låt "Some die young", en del dör unga. Låten är som skriven för tillfället och många runt omkring mig fäller några tårar. Programledaren går upp på scen och börjar prata, tystnaden är bruten. Idag är det tillåtet att tala om det som hände för exakt ett år sedan. Lalehs uppträdande efterföljs av norska artisters kända låtar, blandat med låtar som var skrivna för tillfället. De nya låtarna träffar en med oanad kraft, och de gamla texterna får en ny innebörd, aldrig har "Sommerfuggel i vinterland" av Halvdan Sivertsen känts så mycket. Konserten består inte endast av musik, statsminister Jens Stoltenberg håller tal, som handlar om hur Norge lyckats skapa mer demokrati och öppenhet under året. Vi får lyssna till kända norska författare som har skrivit nya texter som handlar om händelsen, inspirerande texter som många handlar om mod och styrka.
Efter en stund ber programledaren oss att se på varandra, att verkligen se och känna att vi är där. Människor vänder sig försiktigt om. Att möta blickarna till tjejgänget som stått och gråtit bredvid mig är inte lätt, men vi ger varandra ett svagt leende. Men trots tårar och känslosamma låtar kände man helatiden hur man under konserten fylldes av en gemenskapskänsla. I texter, i tal, i intervjuer och musik pratade man om sin kärlek till Norge och det norska samhället, om öppenhet, och om hur alla nu kan inkluderas i det lilla ordet "vi".
Minneskonserten var det finaste jag varit med om. Jag var så imponerad, över hur man lyckades vända fokus från gärningsmannen och hans gärningar, till fokus på att bygga upp ett idealsamhälle, ett demokratiskt samhälle där alla kan känna sig inkluderade. Jag reagerade endast lite tveksamt på en detalj, när DeLillos sjöng sin nya låt, där han rimmade om hur gärningsmannen tyckte det var kul att skjuta livsglada unga, orden var de mest raka på sak jag hört på sju veckor. Senare samma kväll såg jag att han fått massvis med dålig kritik i media, hans text hade varit opassande och för direkt. Även om tystnaden kring den 22:a var bruten, var det inte okej att vara rakt på sak, det blir brutalt. Nu vet jag det, och jag vet att en minnesdag i Oslo inte är lika med en dag när man endast sörjer. Det är en dag man hedrar offren och det de stod för, en dag man pratar om hur fantastisk världen kan vara om vi alla tillsammans kämpar för att bilda det samhälle vi vill leva i.
När konserten var slut, gick vi tillsammans långsamt iväg upp mot centrum, jag, min kollega, och 60 000 andra. Ingen pratade om Utöya eller gärningsmannen, ingen nämnde någon skjutning. Men när jag tjuvlyssnade på människor på bussen hem lade jag märke till att de, liksom jag och min kollega, pratade om kärlek, om gemenskap och om hur starkt det är att möta hat med sång och rosor.
