En glimt av hopp
FN:s toppmöte för hållbar utveckling Rio +20 avslutades nyligen i Rio de Janeiro i kompromisser, vilket oundvikligen sker på den här typen av konferenser. Tusentals sakkunniga, tjänstemän, och representanter för olika organisationer hade i hemlandet och i gemensamma möten ansträngt sig för att komma överens om konferensens sakinnehåll i ett utgångsläge där mycket olika uppfattningar och värderingar tog mått av varandra. De ekonomiska och sociala olikheterna globalt är enorma. De politiska uppfattningarna om hur man bäst kunde nå lösningar på de uppenbara problemen återspeglar olikheterna i utgångspunkterna.
Jag var som minister med i förberedelserna för den första Rio-konferensen, men deltog inte längre i själva mötet. Då uppfattade man det som ett uppenbart framsteg att begreppet hållbar utveckling för första gången introducerades som temat för ett världsomfattande toppmöte.
Jämfört med de traditionella miljökonferenserna vidgades perspektivet betydligt och gjorde det än krångligare att komma överens. Vid uppföljningsmötet för tio år sedan i Johannesburg i Sydafrika representerade jag FN:s Ekonomiska Kommission för Europa ECE.
Mötet med över 10 000 deltagare var svårt att överblicka fastän jag av erfarenhet hade en ganska god uppfattning om jättekonferensernas dynamik och teknik. Det är lätt att förstå att mänskor med mindre bakgrundsinformation kunde uppfatta mötet som alltför otympligt för att leda till någonting meningsfullt.
Toppmötena är toppen på ett funktionellt och politiskt isberg. Det omfattande förberedelsearbetet och uppföljningen av mötesresultaten får ett viktigt ryggstöd av att toppolitiker deltar.
Ledarna själv kommer också att känna en delaktighet som ger bidrag till arbetet efter mötet. Fastän man vid det nyss avslutade mötet i Rio inte kunde fatta juridiskt bindande beslut, kan man använda slutdokumentet som referens och plocka ut substans för vidareberedning. I det hänseendet är rörelsen det viktigaste.
Också i Finland är det vanligt att nedvärdera mötesresultaten. Attityden beror säkert på att Finland inte fått alla sina goda förslag godkända. Lika viktigt är troligen att redaktörerna och andra observatörer inte förstår de här processernas komplicerade natur. Trots allt visar information som kommit ut i offentligheten under senare tid att man i främjande av hållbar utveckling nått betydande framsteg.
Fred är förutsättning för positiva resultat: inget land har under de senaste årtiondena erövrat ett annat land och antalet mänskoliv som förlorats i väpnade konflikter har sjunkit till en bråkdel.
I EU och Förenta Staterna har antalet våldsbrott minskat dramatiskt. Mänskans förväntade livslängd har på 50 år stigit med 20 år. Förbättringen är mest kännbar i utvecklingsländerna.
Den målsättning FN uppsatte år 2000 – och som då uppfattades som mycket optimistisk – om att halvera mängden mänskor som lever i extrem fattigdom förverkligades enligt en utredning av Världsbanken sju år före respiten år 2015.
Världssamfundet har också lyckats halvera antalet mänskor som lever utan tillgång till rent vatten. Aids och malaria har fåtts under kontroll särskilt i Afrika där de här fatala sjukdomarna skördat tusentals offer.
Sammantaget håller Afrika på att skaka av sig ryktet som en 'hopplös världsdel'. Jag har plockat den här informationen från en sammanställning av den utmärkta kolumnisten Simon Kuper vid tidningen Financial Times.
Mycket arbete återstår förstås att göra, men de här symptomen på framgång är betydelsefulla och de skulle knappast ha åstadkommits utan FN och dess mammutkonferenser.
Enträgenhet och konsekvens är nödvändiga egenskaper i ett brett internationellt samarbete. Vid Rio +20 mötet lyfte man fram nya temata såsom skyddet av världshaven och deras fiskbestånd samt rent dricksvatten som en grundrättighet. Det betyder att de här frågorna får ökade tyngd i det framtida arbetet för hållbar utveckling i olika sammanhang.
Jag är som evig reformist och tidigare FN-tjänsteman kanske lite jävig i att bedöma framstegen på det här området, men jag dristar mej ändå att hoppas att man också i Finland kunde uppskatta framsteg där man ser sådana. Ingen enskild konferens kan rädda världen. Det är oförlåtligt naivt att föreställa sig något sådant. Mänskosläktet har hursomhelst hopp, men man får ingenting av sig självt.
