Skit i räknenissarna - tänk med hjärtat!
Politik, det är det jag sysslar med hela dagarna, men trots fem års aktivt partipolitikande känner jag mig inte som en politiker på riktigt.
Jag känner mig som en aktivist som ibland måste ta på mig en kavaj och rollen som politiker när jag talar å partiets eller lagtingets vägnar. Men jag är långt ifrån bekväm med min roll ännu.
Jag har alltid varit politisk aktiv, sedan jag var 15-16 år ungefär. Då hängde jag med anarkisterna på Svarta Kattens bokcafé och ockuperade hus i Stockholm och Helsingfors. Jag lärde mig att rösta på den tomma stolen om jag röstade men mest att egentligen ändrades inget om man röstade. Jag har sedan dess i viss mån ändrat åsikt.
Det jag inte ändrat åsikt om är att politik är det viktigaste som finns, och att den finns överallt, den genomsyrar samhället och allt vi sysslar med som människor. Att hitta bostäder, att kunna ha vettiga hyror och rättigheter om man hittar en bostad. Priset på kollektivtrafik, barnbidragsstorlek, hur många arbetskamrater man har när man jobbar på ett ålderdomshem. Nästan varje liten del av samhället är ett resultat av någons politik.
Klimatet inom politiken hårdnar. Det pratas mer och mer om mätetal och evidensbaserade siffror "för att komma tillrätta med slösandet". Jag är så trött på det pratet, för ja, det slösas kanske på vissa ställen, men det är aldrig på rätt ställen, och framför allt inte på de ställen man borde slösa på men som istället ständigt är under kniven genom konstanta sparkrav.
Jag hatar osthyvelskärandet med stor passion, för jag gillar ost. Och jag vet att när man skurit i en ost tillräckligt många gånger och försöker få en sista bit ur den så går osten sönder. Detsamma gäller med arbetsplatser och ungdomsgårdar, skär man tillräckligt i dem så slutar de fylla sin funktion. Hur kan detta vara så svårt att förstå.
Varje gång politiker skall skära så ser man på kulturen, på fritid, dagis, skolor och personal. Aldrig på chefslöner eller de nya gnistrande maskinerna på trafikavdelningarna.
Evidensbaseringen är också döden för alla de mjuka värden som behövs i samhället. De som inte kan visas i siffror men som är viktigare än livet självt ibland.
Ta bara assistenter i skolorna, de gör en jätteinsats på det personliga planet och även en massiv samhällsekonomisk insats genom att lotsa barn på rätt. Om de lyckas rädda ett enda barn från utanförskap så har de tjänat in sin (låga) lön för tjugo år framåt.
Men hur bevisar man det negativa, att en pojke eller flicka tack vare en hängiven assistent leddes på rätt och slapp bli kriminell eller narkoman. Det går inte att bevisa att just de små insatserna från ungdomsarbetare, frivilliga i klubbar eller skolassistenter är ansvariga för att ett barn lotsas på rätt. Vi VET det, men kan inte bevisa det.
Vi vet också att de kommuner som sparade in på skolpsykiatrin under 1990-talet nu har de högsta vårdkostnaderna och vi vet barnfattigdomen i Finland har tredubblats sedan 1990-talet.
Det vi behöver nu är den politiska viljan att säga, nu räcker det. Nu får siffrorna visa vad de vill, men vi kan inte skära ner samhället ännu mera och förvänta oss att människor skall få det bättre.
Det enda som hjälper är att investera i framtiden, dvs. ge pengar till skolor, fritid och kultur. Vill vi verkligen bygga en bättre framtid så anställer vi 5 nya assistenter till alla låg och mellanstadieskolor och tre nya till alla högstadier. Deras enda uppgift skall vara att vara där och vara till för barnen.
Skit i räknenissarna, börja tänka med hjärtat.
Annars kan vi lika gärna beväpna oss och börja samla konserver inför kollapsen. Det är den nivån vi närmar oss nu.
