Svenskspråkiga är inte finländare
Motsatsförhållandet mellan finskspråkiga och svenskspråkiga leder långt tillbaka i Finlands historia. På medeltiden har landområdet Finland sammankopplats till Sverige, och år 1640 grundades den första högskolan i Finland, den svenskspråkiga Kungliga Akademien i Åbo. I Finland talade högt skolade personer svenska som var det härskande språket eftersom vi tillhörde det svenska kungariket. Ändå förlorade Sverige Finland till Ryssland år 1809. Då började Finlands autonoma tid men svenskan var ännu regeringens och högkulturens språk. Samtidigt utvecklades ändå finskheten och intresset för det finska språket och 1917, då Finland blev självständigt, började språkstriden mellan finskan och svenskan trots att Finland officiellt var ett tvåspråkigt land.
De så kallade "äktfinländarna" upplevde att det svenska språket hade en överdrivet stark status i Finland och man ville stärka det finska språket. Grundandet av Helsingfors universitet ledde till att tvisten kulminerade, för att man ville att det skulle vara helt finskspråkigt. Detta förverkligades ändå inte.
Med tiden har svenskspråkigheten minskat och finskspråkigheten ökat. Numera finns det enbart 6 % svenskspråkiga av hela befolkningen och majoriteten har blivit minoritet, sålunda att de svenskspråkiga möter diskriminering och även rasism i vårt land.
Jag är själv hemma från en liten svenskspråkig by där nästan alla talar svenska. Till all lycka var mina föräldrar tvåspråkiga, så jag lärde mig finska mycket bättre än många av mina vänner. Sen jag flyttat från min hemby har jag mött mångsidig diskriminering och rasism på grund av mitt språk.
När jag studerade i yrkesskolan kunde mina finskspråkiga kamrater tiga flera dagar om jag hade råkat tala svenska i telefon med mina vänner, när de hörde på. I nattlivet ville mina vänner inte tala svenska i städer med finska som majoritet i rädsla för våld.
När jag sitter på kaffe med mina vänner, kan det från bordet bredvid höras fientliga kommentarer för att vi pratar svenska. Någon har ropat efter mig på gatan och jag har blivit utskälld för att jag har pratat svenska på fel plats. Men är saken den att de så kallade "äktfinländarna" har rätt att ropa fientligt åt mig om jag pratar svenska på fel plats? Borde vi tvåspråkiga dölja våra språkkunskaper, för att människorna omkring oss inte skall bli nervösa?
I alla tider har de svenskspråkiga och finskspråkiga varit mot varandra. Vi är som katter och hundar. Men, som en jämförelse, katter och hundar kan komma överens om de har varit ihop ända sedan de var små, så varför kan inte vi det?
De svenskspråkiga och finskspråkiga har bott i Finland redan under många generationer. De svenskspråkiga är lika mycket finländare som de finskspråkiga, båda är vi födda i Finland och har kämpat för Finlands självständighet. Vad mera skulle det behövas för att alla skulle acceptera att de svenskspråkiga också är finländare?
