Medborgarlön funkar ej
Den så kallade medborgarlönen har blivit en het potatis i den politiska debatten. Medborgarrörelsen BIEN Finland samlar namn för ett medborgarinitiativ, så att medborgarlönen kan tas i behandling i riksdagen. Även SU:s nya ordförande Niklas Mannfolk verkar vara en varm förespråkare av en grundinkomst till alla (HBL 30.4).
Det intressanta är att medborgarlönen har anhängare såväl inom Vänsterförbundet och Gröna som inom de borgerliga partierna. Gemensamt för de olika förslagen är att de nuvarande behovsbaserade socialbidragen föreslås ersättas med någon form av grundinkomst.
FFC:s ekonom Ilkka Kaukoranta indelar modellerna i dyra, onödiga och förkastliga i sitt blogginlägg 16.5. Vänsterns "en tusenlapp till alla" modell skulle kosta staten 35 miljarder euro eller två tredjedelar av statens nuvarande budget. Det är ett typiskt flumvänsterinitiativ bortom all realism.
De Gröna har i sin tur presenterat en modell där bara vissa bidrag ersätts med en 600 euros medborgarlön. Enligt förslaget skulle bl.a. utkomststödet, arbetslöshetsskyddet och föräldraförmånerna lämnas intakta. Den Gröna modellen skulle innebära en höjd skattegrad och mera byrokrati.
Den borgerliga medborgarlönen innebär däremot att alla socialbidrag ersätts med en 400 euros grundinkomst. En ensamstående arbetslös tvåbarnsförälder som nu får omkring 1700 euro i olika stöd borde alltså klara sig med betydligt mindre pengar. Tanken verkar vara att de fattiga behöver mera käpp.
Många debattörer motiverar medborgarlönen med att det ska bli lättare att ta emot jobb. De utgår från att bristande utbud på arbetskraft är orsaken till arbetslösheten. Bara socialskyddet görs enklare tar arbetslösa nog emot jobb, argumenterar de. Samtidigt utgår debattörerna från att snuttarbete är här för att stanna och att arbetsgivarna inte har något ansvar för sina anställdas utkomst. Samhället ska alltså bekosta en ökad snuttifiering av arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna anser att de som får en vinst på arbete, dvs. arbetsgivarna, även ska bära ansvar för den arbetande befolkningens utkomst och trygghet. Heltidsarbete ska vara en rättighet och deltidsanställning en möjlighet. Socialskyddssystemet ska erbjuda en tillräcklig trygghet i livets brytningsskeden, men också sporra personen att ta emot arbete. Bidragsordningar som inte förutsätter något av mottagaren passiverar.
En medborgarlön verkar antingen innebära en socialistisk morot för livsnjutare eller en borgerlig fattigdomsfrämjande piska. Socialskyddet tål att utvecklas, men det är ingen idé att frångå principerna om arbete och rättvisa, som systemet bygger på.
