Jutta Urpilainen har gjort en fantastisk resa
SDP:s 43:e partikongress är avklarad. För egen del var det min första partikongress. Det är framför allt fyra höjdpunkter jag vill lyfta fram. Jutta Urpilainens utveckling, Pentti Arajärvis drivkraft, uppslutningen bakom Eero Vainio samt den sympatiske Stefan Löfven.
Men jag vill ändå börja med att nämna FSD:s kongressombud. Vår grupp var aktivt uppe i talarstolen och deltog föredömligt i utskottsarbete. FSD:s grupp fick även träffa en del partisekreterarkandidater, däribland Reijo Paananen, vice ordförandekandidaterna Antti Lindtman och Ilkka Kantola, samt avnjuta frukost tillsammans med Stefan Löfven. Jag vill framföra mitt tack till er alla! Föreningarna har all orsak att vara nöjda med sina delegater.
Det visar att i vårt parti är alla jämlika, oberoende om man är minister, riksdagsledamot eller föreningsaktiv.
Åter till mina höjdpunkter. Det är en fantastisk resa och utveckling som Jutta Urpilainen har gjort! Under hennes fyra år som partiordförande har hennes popularitet ständigt ökat.
Hon har motbevisat kritikerna gång efter gång. Kritikerna sade att inte kan hon leda partiet till framgång i riksdagsvalet, ett val som ledde socialdemokraterna tillbaka i regeringsställning, där man sedan slöt upp bakom ett regeringsprogram med starka socialdemokratiska inslag.
Nåja, men någon bra finansminister blir hon inte sade man. Idag är hon respekterad och aktad inte bara i Finland, utan även i Europa, och Financial Times rankade henne som den bästa nya ministern.
Men några säkerheter när det gäller lånet till Grekland, det kan Jutta glömma! Vi vet även hur det gick med den saken. Sällan har partiet så kraftfullt och enigt stått bakom sin partiordförande som nu!
Pentti Arajärvi. När man ser honom sitta i salen, inte längst fram, utan i mitten tillsammans med sitt distrikt som en "vanlig" kongressdelegat, då inser man att vårt parti är något utöver det vanliga.
Efter allt han redan uträttat tillsammans med president Tarja Halonen och även tidigare, så har han fortfarande en drivkraft som gör att han vill vara med och arbeta för rättvisa och solidaritet. Jag tycker det är fantastiskt och jag är full av beundran.
Det visar samtidigt att i vårt parti är alla jämlika, oberoende om man är minister, riksdagsledamot eller föreningsaktiv. Den sammanslutning som finns med grund i den socialdemokratiska ideologin är värd att vårda och bevara.
När det gavs tillfälle att deklarera sitt stöd för enskilda kandidater i samband med valet till vice ordförande, märkte vi ganska snabbt att en person nämndes betydligt mer än andra. Eero Vainio, partimedlem sedan han var 16 år, 25 åridag, fick stöd av många.
När även EU-parlamentariker Liisa Jaakonsaari sade att hon stöder Eero Vainio var jag övertygad om att han blir att räkna med. Jag hade inte träffat honom tidigare, men jag hade hört att när han stiger upp i talarstolen så bjuder han på något alldeles speciellt, och visst var han duktig.
Människor som träffar honom säger att det är svårt att inte bli berörd av honom. Jag var med och räknade röster, så jag var bland de första som visste hur det hade gått.
Krista Kiuru, Antti Lindtman och mycket riktigt, Eero Vainio. När resultatet lästes upp i salen visste jublet inga gränser. Spontant började folk sjunga, och Jutta greppade micken. Eero Vainio, sätt det namnet på minnet kamrater.
Socialdemokraterna i Sverige har i sin partiledare Stefan Löfven en jordnära person. Han imponerade på oss alla. Han väckte sympati och förklarade sina tankar och idéer på ett sätt som var enkelt att förstå.
Förtroendet för socialdemokraterna återvänder när vi talar om rätt saker, när vi fokus är på politiken, menade Löfven. Jag tror han har rätt. När Stefan Löfven talade var det knäpptyst i salen.
Annars var det lite brus hela tiden fastän någon talade, men inte nu. Fler än en gång fick han applåder, och när han var klar avtackades han med stående ovationer. Min första tanke var att detta, gott folk är Sveriges blivande statsminister. Den 14 september 2014 vet vi svaret.
Nils-Johan Englund
