Rörelse i rådbråkande
Jag vill dra mitt strå till stacken i den nödvändiga inre debatt socialdemokratin bör föra i skenet av presidentvalsresultatet och de senaste opinionssiffrorna. Den spretande diskussion som förekommit i spalterna och på nätet har på många punkter rört sig med överskylande svepskäl för varför vi befinner oss där vi är. Vi behöver så mycket ärlighet att den känns, och kanske sårar någon.
Ett element i presidentvalsprocessen har för socialdemokratin varit särskilt oroväckande. Paavo Lipponen misslyckades trots att medlemmarna i ett primärval med bred marginal ville ha honom som partiets kandidat. Dessutom ställde sig så gott som alla synliga partirepresentanter genuint bakom Lipponens kandidatur.
Hur kom det sig att partiet så grundligt missade stämningarna till och med bland partiets anhängare?
Hur kom det sig att partiet så grundligt missade stämningarna till och med bland partiets anhängare?
Ett svar måste vara att partiapparaten numera är så svag att den inte förmår representera stämningarna på ett trovärdigt sätt. Partieliten lever i en värld för sig och anhängarna i en annan.
Det här är en mycket allvarlig varning till hela partisystemet. Inom partiet har man i åratal talat om behovet att reformera partiapparaten. När medlemstalet på 30 år minskat från nästan 100 000 till knappt 40 000 har reaktionen varit närmast förvaltningsmässig: man har slagit ihop partiavdelningar och avlivat icke-funktionerande. Det kan inte kallas att reformera.
Kan då partiet alls reformeras? Det är inte uppenbart. Den aktiva medlemskåren är så ålderstigen att den knappast på det personliga planet kan förnya sig väsentligt. Så länge veteranerna orkar jobba vidare klarar vi av vissa rutiner, men den mentala klyftan mellan kadrarna och anhängarna vidgas steg för steg.
I längden kan inte det här låta bli att leda till sådana snedvridningar vi nu så dramatiskt upplevt.
Ifall lätta reformlösningar fanns hade de säkert redan förverkligats. En stor del av partiapparaten är nedkörd i sådana rutiner – med en mycket liten kontaktyta till vanliga mänskors vardag – att den knappast mer kan reformeras till att attrahera nya medlemmar. En stor del av de ganska få som ansluter sig tappar snabbt intresset.
Paavo Lipponen representerade trovärdigt och med pondus socialdemokratins honnörsbegrepp: rättvisa, jämlikhet, solidaritet, trygghet och arbete. De här är deviser som uppskattas också utanför socialdemokratin.
Svårigheten är hur vi skall kunna konkretisera de här begreppen till åtskillnad från andra partier i det politiska vardagslunket. Det vill säga: hur få socialdemokratin att uppfattas som den trovärdigaste bäraren av idéer, som också en del andra partier påstår sig anamma?
Både i militära och idrottsliga sammanhang brukar man analysera enheter och strategier med begreppen offensiv och defensiv. Under årtionden var socialdemokratin en uppenbart offensiv rörelse för reform av samhället. Vi skapade nya progressiva och praktiska lösningar för problem medborgarna konkret upplevde.
Vi kunde också få med aktiva och kunniga medlemmar som gjorde enorma mängder med frivilligt arbete för att ta fram lösningarna, som på det sättet förankrades i rörelsen. Nu när vårt samhällsbygge nått ett moget stadium har vi uppenbart råkat på defensiven. Är det så att de som stått för offensiven inte längre klarar av defensiven?
Välfärdssamhället har fortfarande brister. Allting har inte blivit helt som vi tänkte det. Vi måste vara öppna för nytänkande och nya typer av lösningar för sådant som inte fungerar eller problem som uppstått på grund av den allmänna samhällsutvecklingen.
Men uppfattas socialdemokratin som trovärdigast i att rätta till skavanker i välfärdsbygget? Alla ansatser till reformer skall inte ses som angrepp på hela grunden, vilket vi ibland varit onödigt känsliga för.
Å andra sidan har det välfärdssamhälle som skapats steg för steg under en lång period också påverkat den generation av medborgare som vuxit upp med den här processen.
Samhället, staten och särskilt kommunerna, har utvidgat sina verksamheter och tjänster till att omfatta mycket mer än vi trott var möjligt. På den vägen har mänskorna 'kommunaliserats', vant sig vid att kräva kommunerna på det ena och det andra och samtidigt avstått från att känna ett personligt ansvar som för inte så länge sedan uppfattades som självklart.
Man kan se det här i den lokala vardagen alltifrån inställningen till barnuppfostran i allmänhet till kraven i dagvården, som exempel.
Har vi alltså skapat en attityd som gett grogrund för nästan gränslösa krav på det offentliga, krav som ekonomiskt knappast kan uppfyllas och som i längden leder till en snedvridning av samhället med en alltför stor roll för det offentliga?
Hur skall vi kunna återskapa en attityd av självansvar och bättre balans mellan vad kommunen kan stå för och vad individen måste bära ansvar för till allas bästa?
Medborgarna måste fortfarande ha ett eget ansvar och en egen uppgift som samhället inte kan ta över. Det här hör till den typ av centrala strategiska frågor som socialdemokratin måste bena ut: vi har velat frigöra medborgarna från vissa bördor i vardagen med hjälp av offentliga tjänster. Det här har varit en framgångsberättelse. Men man måste också ta vissa avigsidor på allvar.
Som den här betraktelsen visar har jag mer frågor än svar. Svar kan ges bara via öppna interna diskussioner. Här har partiledningen ett stort övergripande ansvar.
Socialdemokratin är för tillfället ganska illa tilltygad, men långt ifrån döden. Framtiden beror helt och hållet på oss själv.
Kaj Bärlund
