Åren med Tarja
Tarja Halonens väg till presidentämbetet var ingalunda spikrak. Som riksdagsledamot och minister höll hon hög profil i att värna om olika minoriteters intressen, vilket inte tydde på någon beräknande strävan till topposten.
Lycksparken för Halonen var hennes utnämning till utrikesminister i Lipponens första regering i en situation där Pertti Paasio ansågs som ett självklart val bara kvällen före utnämningen. Inte ens segern i SDP:s primärval gav en avgörande fingervisning om hur presidentvalet skulle avlöpa. Bara några månader före presidentvalet var Halonens gallup-stöd omkring 12 procent, vilket vi på FSD:s kongress i Lovisa då noterade med inte så lite oro.
Att Halonen nådde andra omgången med Esko Aho som motkandidat ändrade på konstellationen. Särskilt kvinnorna i tätorterna uppfattade en man från centern som främmande samtidigt som de började skönja en historisk möjlighet att välja en kvinna till president. Resten är historia.
Sist och slutligen har Tarja Halonen sällsynt konsekvent stått för de värden hon haft som ledstjärna under sin långa politiska karriär.
Segern över Sauli Niinistö 2006 var knapp, men väntad. Presidentens folkliga understöd i olika mätningar hade varit högt, men partitrogenheten inom centern gav möjlighet att kanalisera mängder av borgerliga röster till Niinistö.
Som republikens president har Tarja Halonen energiskt försvarat sin institution. Detta har noterats särskilt i diskussionen om presidentens roll i beslutsfattandet inom EU och i utrikespolitiken. I bägge fallen har hon fått ge med sig, särskilt i EU-sammanhanget, men resultatet är ändå en presidentinstitution med en viktig position i republikens högsta politiska arbetsfördelning.
I ett läge där den politiska eliten ganska ensidigt har koncentrerat sig på att bena ut EU-angelägenheter har Halonen uppvisat en anmärkningsvärd aktivitet i anknytning till de globala problemen och relationerna med Ryssland.
Befordran av kvinnornas ställning särskilt i utvecklingsländerna, förstärkning av löntagarnas position genom internationella avtal, försvar av de mänskliga rättigheterna samt betoning av Förenta Nationernas roll i strävan att lösa de världsomfattande problemen har varit nära och synliga arbetsfält för Halonen. Upprätthållande av goda personliga relationer med den ryska ledningen har underlättat samarbetet med vår stora granne när det hotat uppstå en del fnurror på tråden.
Tarja Halonens tal, särskilt nyårstalen, har ibland kritiserats för att vara sillsalladsartade, utan klar röd tråd. Här har man kanske kunnat utläsa att Halonen inte är någon akademisk teoretiker utan mer en praktisk aktör. Folket har inte sett det här som något problem: de opinionsmätningar som bedömt uppskattningen av Halonens arbete har stabilt hållit sig på en hög resultatnivå.
Hur har då kvinnornas ställning förändrats som en följd av den första kvinnliga presidentens verksamhet? Presidenten har nuförtiden ganska lite inrikespolitisk makt så på den punkten har man inte skäligen kunnat förvänta sig mycket konkret.
Helt uppenbart har hon i alla fall kunnat erbjuda kvinnorna sådan uppmuntran och sådant hopp som förväntats av henne. Internationellt har resultaten varit mer handfasta särskilt som följd av hennes påverkan på hög nivå inom FN.
Sist och slutligen har Tarja Halonen sällsynt konsekvent stått för de värden hon haft som ledstjärna under sin långa politiska karriär. Hennes profil har varit social med utpräglat stöd för jämlikhetssträvandena på olika områden och nivåer. Hon har starkt betonat behovet att förbättra betingelserna för samhällets värst utsatta.
Enligt min uppfattning får Tarja Halonen ett klart godkänt betyg nu när hennes andra mandatperiod närmar sig sitt slut.
Kaj Bärlund
