Rudolf, vi behöver dig!
Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.
Så diktade Kjell-Olof Feldt den 21 december 1983, samma dag som Sveriges riksdag beslutade om att införa löntagarfonder. När borgarna några år senare kom till makten avskaffades fonderna.
Vad vi behöver är någonting som är lika enkelt och genialt som löntagarfonderna var för trettio år sedan.
Till saken hör att hela idén om löntagarfonder arbetades fram inom fackföreningsrörelsen och inte heller den socialdemokratiska partistyrelsen var särdeles entusiastisk när LO-kongressen ställde sig bakom de här idéerna sommaren 1976. Olof Palme lär ha sagt att han inte i sin vildaste fantasi hade trott att facket skulle gå så här långt.
Och vad var det då som var "att gå så långt"? Ja, löntagarfonderna är faktiskt en radikal idé. De skulle, rätt utformade, förvandla ett kapitalistiskt land till ett med kollektivt ägande på en relativt kort tid. Själva idén är genialt enkel.
Om en del av lönesumman systematiskt överförs till av löntagarna behärskade fonder som köper aktier skulle det inte dröja länge innan löntagarna hade aktiemajoriteten i de viktigaste företagen.
Det betyder ändå inte att Sverige i dag skulle vara ett socialistiskt land ifall beslutet om löntagarfonderna hade fått stå orubbat. Tiden skulle för all del ha räckt till men det beslut som togs 1983 byggde på förslag som redan var betydligt urvattnade.
Man hade byggt in en massa spärrar för att löntagarfondernas makt inte skulle bli för stor.
Det hade hur som helst varit intressant att se varthän utvecklingen hade fört Sverige. Till saken hör att fonderna egentligen inte syftade till några större förändringar i marknadsekonomin, utan bara i det kapitalistiska ägandet. Själv hörde jag till de entusiastiska när LO-ekonomen Rudolf Meidner lade fram sitt fondförslag i mitten av 1970-talet.
Jag kan inte påstå att jag hade lagt mig in i alla aspekter av förslaget, eller kanske ens förstått allt, men tanken på att den här vägen kunna föra in ett element av demokrati i näringslivet var mycket tilltalande. Närmast en revolution, helt enkelt.
***
De kriser världsekonomin har upplevt de senaste åren (jag talar nu inte bara om den europeiska sk. skuldkrisen) har givetvis berört kapitalismen, men i än högre grad marknadsekonomin – framför allt såsom den har utvecklats på finanssidan. Det står uppenbart att det skulle krävas stora ingrepp i finansmarknaden för att garantera stabilitet och – kanske framför allt – global rättvisa. Någonting måste göras.
Vad jag efterlyser är en ny Rudolf Meidner med nya grepp. Den här gången skulle det inte gälla så mycket frågan om vem som äger vad, utan frågan om hur denna egendom styrs och förvaltas: fokus på marknadsekonomin och inte på kapitalismen.
Var finns du, vår nya Rudolf Meidner? Inget av de förslag som visa ekonomer och tänkande politiker hittills har lagt fram i offentligheten går tillräckligt långt.
Vad vi behöver är någonting som är lika enkelt och genialt som löntagarfonderna var för trettio år sedan.
Jan-Erik Wiik
