Vi är spelbrickor i politikernas maktspel
Hösten 2001 satt vi på en balkong på Kreta tillsammans med våra flickor när meddelandet nådde oss att lagen om partnerskap hade gått igenom i riksdagen. Glädjetjutet som följde på det torde invånarna i Rethymnon ännu minnas.
Våren 2002 när lagen trädde i kraft registrerade vi vårt partnerskap och trodde i vår enfald att senast när vi firar vårt tioårsjubileum är vi jämställda med andra och har samma människovärde.
Vi närmar oss 2012 med stormsteg och vi får åter en gång bara konstatera att våra förtroendevalda är ett fegt släkte som inte sätter jämställdhet högst på listan utan det går bra att handla och vandla med vissa människogrupper, huvudsaken att man själv får vara med och leka.
Ingen har på riktigt ställt sig på barrikaderna för att vi ska få ett jämställt samhälle. Ingen.
Det började med regeringsbildningen, ingen av partierna satte ner foten och krävde att lagen om könsneutralt äktenskap skulle med i regeringsprogrammet. Alla var livrädda för att hamna på utsidan av regeringen så man sålde villigt bort oss, vi var en bricka i spelet åter en gång som ingen på allvar brydde sig om.
Och nej, man kan inte skylla på att man måste kompromissa för att få en regering. Man kan kompromissa om skattesatser, statsandelar, hur många miljoner som ska hit och hur många miljoner som ska dit. Det är politik att diskutera, jämka, ibland ge efter och ibland vinna.
Men man kan INTE kompromissa om människovärdet och jämställdhet. Inte i en demokrati. Inte om man på riktigt vill att landet och dess invånare ska må bra. Inget parti går fri från skuld, alla betedde sig lika dåligt.
Och nej, att komma och säga att det var bestämt att en motion skulle föra saken vidare eftersom Kd inte gick med på det hela är inte heller en ursäkt och en förklaring vi köper. Hade alla på riktigt haft det mod som man kan förvänta sig av våra politiker skulle ett lagförslag nu redan vara på gång. Men man fegar ur, man hymlar och skyller ifrån sig.
I stället har vi för tillfället en motion som inte får tillräckligt med namnunderskrifter, för nu ska då oppositionen hämnas för att de inte fick vara med i leken. Och återigen är det vi som drabbas.
Har man lovat en sak före valet ska de löftena uppfyllas också efter valet, oberoende om man är i regeringen eller i opposition. Men som sagt, ingen av partierna har skött det här som man kan förvänta sig, ingen har på riktigt ställt sig på barrikaderna för att vi ska få ett jämställt samhälle.
Ingen.
Låt kyrkan ha sin inställning, men blanda inte in oss alla i den. Tro hör inte ihop med politik. Börjar bli dags att skilja på kyrka och stat för som det är nu styrs vi för mycket av vad kyrkan vill och inte vill. Låt folk tro och höra vart de vill men blanda inte in vår lagstiftning i det hela. Vi kan inte låta reliker från en svunnen tid diktera hur vi ska leva år 2011 i Finland.
Som sagt, mars 2012 närmar sig, då när vi trodde att vi senast skulle uppnå jämställdhet och samma värde. Att folk själva kan välja om de vill gifta sig eller låta bli, men att om man väljer att gifta sig är alla äktenskap likvärdiga. Hur länge till måste vi vänta?
Och hur länge till, dessutom, ska vi vara tvungna att från riksdagens talarstol höra saker som skulle leda till ett ramaskri om man sade det samma om någon annan minoritet? Må det då vara helt lagligt att göra narr av sig själv med sina uttalanden, men ändå finns det en gräns. Det borde finnas en gräns där talmannen tar mod till sig och avbryter talaren.
Javisst, rätten att bli prövad som adoptivföräldrar är inbakad i lagen om könsneutralt äktenskap. Det leder till återkommande försök att putsa sin politiska gloria inför väljarna med att tala om moral, barnens bästa och eventuell mobbning.
Det kunde vara på sin plats att lyssna till barnen, till exempel våra barn, som har växt upp i en familj med två mammor, och fråga dem hur mycket de blivit mobbade av den orsaken.
Vi kan genast avslöja: inte alls. Trots att vi lever i "bibelbältet". Men även där fortsätter man med att samla på politiska poäng, som man tror, på andras bekostnad.
Förutom vår förmåga att vara föräldrar förolämpar man samtidigt våra barn. För vad ger man egentligen för signaler med pratet om mobbning? Att det är tillåtet att mobba. Att mobbning är något oundvikligt och kan inte påverkas med samhällets attityder, utan enbart med att inte tillåta fenomen som någon kan mobbas för. Det betyder samtidigt att det inte skall vara tillåtet för barnen att vara mörkhyade, rödhåriga eller överviktiga eller ha glasögon.
I den här frågan är det faktiskt fråga om moral och samvete. Men inte vår moral. Inte heller någon biblisk moral. Det är fråga om politisk moral, löften, lögner och kappvändande.
En politiker väljer själv om man deltar i sådant eller inte. Vi väntar med spänning till vilket ändamål och för vems maktbegär vi blir sålda nästa gång.
Leena och Marina Furubacka, Nedervetil
