Socialdemokratins dilemma
Jag tar mig friheten att citera Håkan Hellberg som för tre år sedan i en insändare i HBL skrev: "Socialdemokratin har under 100 år gjort en historisk insats inte minst i sin nordiska form. De viktigaste angelägenheterna som den fick kämpa för har nu övertagits av andra partier, och man kan fråga sig om den historiska uppgiften för 1900- talets socialdemokrati nu är slutförd, och detta är var som återspeglas i flere valresultat".
Denna text kom till redan före senaste riksdagsval, och nu har Hellbergs tankar återigen bekräftats. Det finns tydligen ingen verksamhet som är bestående, inte ens de gamla beprövade.
Valet är ett personval och inte en mätare av partiets stöd.
Jag kan hänvisa till diskussioner med den yngre generationen, som säger sig vara socialdemokrater, men som i detta presidentval menade att socialdemokraterna hade ställt upp fel kandidat.
Det är inte svårt att förstå dessa unga åsikter. Men vi som länge varit med, vet att Lipponen var den mest erfarna statsmannen vi hade, men de yngre han framtidsvisioner som inte baserar sig på gamla erfarna statsmän - devill se följande generation i aktion.
Det är klart att ett parti som SDP nog hade kunnat vaska fram en yngre person, men som vi vet så var valet enhälligt i partiet. Man måste ju igen påminna om att valet i alla fall är ett personval och inte en mätare av partiets stöd.
Ett önskemål vore att då förhandsröstningen inleds borde alla gallupar förbjudas. De styr i alltför mycket väljarnas beteende.
Från arbetslivet så finns en massa exempel på hur förnyelsernas tyngd trycker på. Det som min pappa försörjde familjen med under sina arbetsår, skulle inte min generation klara sig med.
Det senaste ingreppet på min egen arbetsplats minskade vår lilla arbetsstyrka med nästa 50 procent. Det hade med den moderna tekniken att göra. Det bara bevisar att den moderna människan kanske bättre hinner med i farten, men vi äldre har svårare att följa med.
När det gäller presidentvalet för socialdemokraterna så kan vi inte beskylla någon enskild människa för bakslag i partiet, utan söka alternativa lösningar för framtiden. Om någon kastar in handduken, som Mikael Jungner gjorde, är ingen medicin för motgångarna. Planera hellre inför nästa val, för att inte upprepa tidigare missar.
Jag anser i alla fall att vi nu skall låta folket fritt välja sin president, och inte försöka vägleda dem. Jag har bara märkt vilken iver det finns just nu för en viss kandidat av våra anhängare, en iver som inte märktes då det begav sig i första valomgången.
Det finns fackavdelningar som också bjuder ut pengar. För min del är det obegripligt. De bjöd inte ut någon finansiering för vår egen kandidat. Jag är tillfreds med att inte partiledningen officiellt tagit ställning för någondera kandidaten. De skulle bara dela partiet. Jag kan tänka mig att de två borgerliga kandidaterna ändå har lätt att hitta finansiärer för sina kostnader. Den jag röstat på i andra omgången behöver inte mina små resurser.
När det gäller vårt parti och dess framtid så kan jag inte låta bli att ännu citera Hellberg. "En hundraårig institution har svårt att frigöra sig från fastlåsta och murade attityder och strukturer och inte minst bundenheten till fackorganisationen. Ingen makt är lika obenägen till förändring, som den som bevakar erövrade förmåner."
Veikko Wigren
