• Asta Seppänen

Under nyårshelgen skakades vi alla av ett nytt vettvillingsdåd, då en 43-årig man dödade sin f.d sambo och sköt ner fyra av hennes arbetskamrater i ett köpcenter.

En vecka tidigare kunde man läsa i pressen, att i Finland förhåller man sig inte  tilläckligt  allvarligt till  förebyggande av våld. Det var docenten i socialpsykologi Atte Oksanen som  sade att vi bör komma bort ifrån tron att  Finland är ett fågelbo, där det inte händer något ont.  Han hänvisade till händelsen i köpcentret i Vanda och till skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Enligt A.O skall vi inte söka syndabockarna bland populärkulturen, videospel eller filmer. Han tror inte att problemen löses enbart med strängare vapenlagar och ökade resurser för polisen. Trots att vi får höga poäng i PISA-utredningar, så är trivsamheten  låg i våra skolor.

Barn och ungdomar som upplever utanförskap bör man kunna hjälpa i tid. Förhållandena i skolorna är en viktig faktor som A.O lyfter fram. Men frågan kvarstår, förstår vuxna hur barns och ungas situation är idag? Bryr sig någon om hur deras framtid formas ?

Då man följer med dessa tragiska händelserna  i TV  så kan man fråga sig  varför vi då blundar för detta fenomen i samhället. Våld accepteras i parförhållanden, mellan vuxna människor i arbetslivet och i skolor. Vi har resurser för akut krishjälp, som är den mest kostsamma , men den förebyggande  verksamheten tar ingen ansvar för.

Vi kan läsa om våldskulturen runt fotbollsarenorna. Det både är ett samhällsproblem och samtidigt inte. Det är problem för  både fotbollsklubbarna eftersom det är i deras  namn och med  deras goda minne som våldet trots allt utövas, och de måste som organisationer ta ansvar  för vad som händer när varken de eller spelarna förmår ta avstånd från supportervåldet.  Den allsvenska finalen mellan IFK Göteborg och AIK  kostade samhället tre miljoner kronor. Poliser från Skåne och Stockholm kallades  in, hela kvarter rensades på trafik och fylldes av poliser för att hindra ”supportrarna” från att löpa amok.

Att detta fortsätter att kosta så mycket pengar beror inte på att polisen är ineffektiv, utan för att klubbarna och även spelarna och tränarna och styrelserna och alla andra ”supportrar” – tillåter dem att göra det utan att protestera.
Ett exempel på män, fotboll och våld, som accepteras av alla !

Asta Seppänen

• Jan-Erik Wiik

Jag känner inte till vad som har skett bakom kulisserna, men det är uppenbart att Finnair klåpade till det ordentligt när de sålde ut bagagehanteringsverksamheten. I måndags, till exempel, satt folk i tre timmar i planet till Hamburg och väntade på att väskorna kunde tas ombord och man kunde komma iväg. Sådant är helt enkelt oacceptabelt. Vad får passagerarna i ersättning?
Jag är speciellt upprörd eftersom Finnair är mitt bolag. Som medborgare i republiken Finland äger jag en icke oansenlig del av bolaget.
Skäms, alltså.

Jan-Erik Wiik

• Steven Frostdahl

De enväldiga kungarnas och kejsarnas makt skars i många stora europeiska stater ner genom parlamentariska reformer från 1700-talet framåt vilket på sikt gjorde monarkerna till endast symboler för statsmakten. Den makt som kungarna och kejsarna hade tryggades på svärdseggen eller i de kungliga familjernas sovkamrar. Lyckligtvis får den finländska presidenten sitt mandat av folket i allmänna och fria val. Men inget tycks idag hindra presidentinstitutionen från samma maktstympning som de gamla europeiska kungahusen.

Enligt opinionssiffror stöder mellan 55 och 80 procent av Finlands befolkning presidentinstitutionen. Det understryks också av det överlägsna intresset för presidentvalet jämfört med andra val. Ett enormt politiskt och mediedrev har under det senaste året piskats upp som på alla möjliga grunder och ur alla möjliga synvinklar ifrågasätter presidentinstitutionen. Naturligtvis ska frågan om presidenten få lyftas upp men i en sund finländsk parlamentarism respekteras också institutionen. Diskussionen om presidentens maktbefogenheter har nu förvandlats till en halvmanisk “hackspettspolitik” där alla till buds stående medel används för att ifrågasätta institutionen.

Frågan om presidentens varande handlar inte i slutändan om vilka listiga grundlagsanalyser, eller historiska funderingar kring det ena och andra som våra politiker och medier väljer att gräva ner sig i. Parlamentarismen i Finland överlever nog trots en stark presidentinstitution. Vill vi i Finland ha en stark president så handlar det i slutändan om politisk vilja.

Steven Frostdahl
Ordförande
FSD

• Nancy Lökfors

Bengt Dahlqvist skriver i det sista pappersnumret av Arbetarbladet om sin besvikelse över att kretsens beslut från försommaren inte blev verklighet på kongressen i Jakobstad.

Tyvärr hade vi närvarande kongressombud inga uppgifter om sådana beslut. Däremot fick vi kretsens förslag som gick ut på två fullmäktigemedlemmar från Lovisa och en från Sibbo. Då sa jag ifrån – vi har efter årsskiftet tre kommuner med FSD-föreningar i Östra Nyland och alla bör vara representerade i distriktsfullmäktige.

De fyra ombuden från Östra Nyland satt samlade och jag frågade om Matti Nuutti, som representerar den största föreningen i Borgå, var villig att ställa upp och delta i det årliga mötet. Svaret var ja. Kongressen hölls samtidigt som kommunalvalet i nya Lovisa, så vi kunde inte ställa frågan till föreningen om vilken av de två Lovisaborna vi skulle föreslå. Vi löste frågan så att vi konstaterade att den ena satt med i tidigare fullmäktigeförsamlingen och också deltog i de två mötena under mandatperioden – alltså en person som sköter sina uppdrag!

Jag beklagar att vi inte hade fått information om kretsens styrelsebeslut på sommarmötet och därför förbigick dig, kamrat Bengt. Tyvärr verkar det ju också som om de som deltog i kretsstyrelsens möte före kongressen inte heller kom ihåg det tidigare beslutet.

Nancy Lökfors
kongressombud och fullmäktigemedlem från Sibbo

• Folke Sundman

Det är med blandade känslor jag börjar knacka ner de här raderna. Jag har två hektiska veckor bakom mig i Köpenhamn på den stort uppslagna globala miljökonferensen som medlem i den finländska förhandlingsdelegationen. De färska erfarenheterna därifrån fyller fortfarande mina tankar i allra högsta grad. Samtidigt är jag medveten om mitt löfte åt chefredaktören att i egenskap av förlagsstyrelsens ordförande komma med några betraktelser till den sista pappersversionen av veckotidningen Arbetarbladet. Det blir därför lite blandade, kanske rentav spridda tankar.

Miljökonferensen i Köpenhamn skulle bli århundradets stormöte. Under månaderna och veckorna före mötet skräddes det inte på orden. Och visst var det en stor folksamling. Cirka 45 000 ackrediterade deltagare, varav ca 8000 officiella delegater, ca 5000 representanter för media och de övriga från medborgarorganisationer, näringslivet och andra observatörer. Med tanke på att Bella Center har en kapacitet för ca 15 000 deltagare, var det alltså fråga om en grov missbedömning från arrangörernas sida att godkänna så många anmälningar. Inte att undra på att det tidvis blev till ett enda stort kaos.

Med tanke på de stort uppskruvade förväntningarna och nu med facit i hand, kommer man osökt att tänka på den gamla folksagan om Mäster Skräddaren. Dvs. sagan om den lilla mannen som först utlovades en rock, men som efter många veckors nedtrappade löften via byxor, väst och vantar fick finna sig i att ”det bidde ingenting”. Med det förbehållet, att den här reality-historien slutade ungefär vid vantarna. Det avtal som USA tillsammans med de fyra framväxande stormakterna från syd – Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika – manglade fram bakom lyckta dörrar på slutrakan och som sedan den officiella konferensen antecknade till kännedom, var definitivt bättre än ingenting. Det allmänna och bitvis diffusa avtalet utgör trots allt en räddningsplanka till fortsatta förhandlingar, som förhoppningsvis leder till ett verkligt bindande avtal. Och till verkliga begränsningar av utsläppen. 

Det avtal som USA tillsammans med de fyra framväxande stormakterna från syd – Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika – manglade fram bakom lyckta dörrar på slutrakan och som sedan den officiella konferensen antecknade till kännedom, var definitivt bättre än ingenting.

Den långa förhandlingsprocessen och dess antiklimax har varit och är ett symptom på att hela FN-systemet, dess maktfördelning och förhandlingstrukturer är i ett genomgripande brytningsskede.
Systemet baserar sig på organiserade landgrupperingar som förhandlar med varandra. Bland industriländerna utgör EU en egen gruppering, de flesta andra industriländerna under klimatkonventionen har samlats i den sk. paraplygruppen, med USA och Ryssland i spetsen. U-ländernas gruppering heter G77 + Kina, och omfattar allt från de stormakter – med Kina i spetsen – som nu gjorde ett säravtal med USA till de minst utvecklade fattiga länderna i Afrika och de särskilt utsatta små östaterna. Det finns betydande historiska samt en rad strategiska och taktiska orsaker till att denna grupp fortfarande håller ihop. Men i de centrala klimatfrågorna – ansvaret för utsläppen, klimatförändringens konsekvenser och finansieringen av åtgärder för att motverka klimatförändringen – har dessa länder mycket lite gemensamt.

Det formella förhandlingssystemet var inte kapabelt att föra ut förhandlingarna ur den återvändsgränd de länge befunnit sig. Till det krävdes ett extraordinärt initiativ från USA:s sida, och ett lika extraordinärt beslut från Kinas, Indiens, Brasiliens och Sydafrikas sida att göra avkall på den gamla gruppsolidariteten. Från EU:s sida behövdes inget extraordinärt på slutrakan, annat än att tillsammans med det övriga stora flertalet av deltagarna ta del av och omfatta slutresultatet.
Det är m.a.o. dags för en grundlig analys av dagens stormaktspolitiska realiteter och möjligheterna att reformera hela det multilaterala samarbetssystemet. Inklusive en grundlig inventering av EU:s roll i allt detta.

Övergången från ett tryckt Arbetarblad till en webbtidning och andra nya framtidsprojekt behöver väl inte ses som något lika omskakande eller dramatiskt i vår egen finlandssvenska verklighet. Men utmaningarna ska inte unsderskattas.
Svenska Demokraten/Arbetarbladet har varit en central del av min politiska vardag under de drygt fyrtio år jag har varit politiskt engagerad. Skriften var närvarande redan i barndomshemmet så långt jag minns, och min första kria i bladet skrev jag för ca fyrtio år sedan. Då jag för något år sedan svarade ja på förfrågan om jag var beredd att ta på mig styrelseordförandeskapet för Arbetarförlaget, anade jag inte att vi snart skulle stå inför så här drastiska beslut.

Det känns vemodigt, men omställningen är trots allt det enda raka. Svårast är det för den läsargeneration, som inte har egen tillgång till de alternativ webbtidningen erbjuder. Vi har alla ett ansvar för att rörelsens budskap når så många som möjligt också i fortsättningen.

Papperstidningen är inte dödsdömd, säger Dagens Industri-tidningens nya chefredaktör, jakobstadsbon Peter Fellman i dagens (21.12.09) Hbl. Papperstidningen kommer inte att vara så dominerande som den varit, men den har sin nisch på samma sätt som radion när tv kom, påstår Fellman. Jag hoppas han har rätt. Det räddar inte längre det gamla Abl, men däremot kan det vara språngbrädan för den nya idétidskrift som Arbetarförlaget och FSD nu går och ruvar på.

Så är det bara att tacka våra trognaste läsare för de gångna åren, och hoppas att vi finner varandra i nya former efter nyåret. Samt ett särskilt tack åt våra lilla men stridbara redaktion, som verkligen fått kämpa motströms under det gångna året men ändå nått årets slut med äran i behåll.
God fortsättning.

Folke Sundman

Sundman är styrelseordförande för Arbetarförlaget Ab. Artikeln ingick som understreckare i Arbetarbladet nr 52 / 2009.

• Päivi Lipponen, riksdagsledamot

Fattigdomen bland barnfamiljerna har tredubblats under de senaste tio åren. Det är ett sorgligt faktum eftersom Finland under de åren upplevde en stark ekonomisk tillväxt.
Fattigdomen drabbar ensamförsörjarfamiljerna särskilt hårt. I familjerna med två vuxna är situationen för tillfället liknande den som rådde före depressionen på 90-talet och motsvarar ganska långt inkomstfördelningen bland hela befolkningen.
Ensamförsörjarfamiljernas fattigdom har blivit mera allmän och har fördjupats. Då man granskar situationen visar det sig att 23 procent av ensamförsörjarfamiljerna tvingas förlita sig på utkomststöd.

• Mitro Repo, Europaparlamentariker

För en tid sedan firades Berlinmurens fall. Framför Europaparlamentet hade man dagen till ära ställt upp en del av de äkta betongplattor som en gång delade Berlin och Europa. Den 9 november år 1989 startade en utveckling som ledde till att flera folk i Europa återfick sin självbestämmanderätt och till att Europas gränser öppnades. I och med att Östeuropa befriades från kommunism och totalitarism gav det också en ny skjuts åt Europeiska unionens kohesionspolitik. Utvidgningsprocessen fortskred snabbt.

Sänd din insändare

• Din rubrik
• 
• Din insändare (högst 2000 tecken)
  2000 Characters left
• Ditt namn eller din pseudonym
• Personuppgifter (till redaktionens kännedom - publiceras inte)
• Namn
• telefonnummer
• mejladress