Insändare Publicerad 24.05. 07:10

Diskussionen om huruvida Karelen borde återbördas öppnas titt som tätt och lika snabbt som den öppnats så avfärdas den mer eller mindre slentrianmässigt som orealistisk eller som besynnerliga fantasier. Men när man tar sig tid och öppnar sina sinnen så har det förlorade Karelen otroligt mycket att erbjuda i form av intryck, upplevelser och historia. Efter att man en gång tagit åt sig Karelen så lämnar det ofrånkomligen spår.

Att diskutera det förlorade Karelen är aldrig odramatiskt. Karelen var krigsskådeplats under många år och utgjorde sist och slutligen den värdefullaste handelsvara Finland hade för att köpa fred. Karelen lever ännu kvar i många finländare som saknad och som ett smärtfyllt minne över något som för alltid gått förlorat. Karelens olyckliga placering i närheten av Sovjetimperiets andra stad: Leningrad, avgjorde slutligen det Finländska hjärtelandets öde när gränslinjerna bestämdes efter andra världskriget.

En andra evakuering av karelarna i samband med krigsstilleståndet 1944 markerade inte bara slutet på en månghundraårig kultur. Det gjorde också slut på en potentiellt mycket framgångsrik ekonomisk utveckling. En vacker sommardag 1935 i samband med sångfesten i staden Sordavala vid Ladogas nordvästra strand avtäcktes ett monument för att hylla det finska språket. Elias Lönnrots resor i Karelen utmynnade i verket Kalevala och det var ingen slump att man i Sordavala ville uppmärksamma detta på ett storstilat sätt.

I Sordavala fanns ett framgångsrikt lärarseminarium, ett prästseminarium, där fanns flick- och pojklycéer inhysta i mäktiga jugendbyggnader och i staden återfanns också den ortodoxa kyrkans förvaltning. Detta i en stad med ca: 4500 invånare år 1939. Staden närdes av ett rikt kulturliv, bildningstraditioner och en stark industri. Till och med Finlands bank uppförde ett kontor i staden 1915 i samma auktoritativt, grovt tillhuggna stil som i Helsingfors och Åbo. Du kan ännu idag orientera dig minst lika bra i staden med en reseskildring från 1935 som med en nytryckt. Största delen av stadens minnesmärken är de samma nu som då.

Kommer du in från stadens östsida så ser du den vanskötta gamla finska begravningsplatsen på höger sida och ganska snart så befinner du dig i en stadsplan som för en finländare känns mycket välbekant. Det Karelen som finns norr om sjön Ladoga innehåller rikligt med kulturhistoria. T.ex. när man kommer till det som varit vägskälet i Suistamo så kan man stanna upp vid den lutherska kyrkan, titta sig runt och ganska snart hittar man husgrunder, kvarlämningar och byggnader som vittnar om något som varit en dynamisk och livfull bygd. De små byar du kör genom bär nästan alla spår av ett Finland som man enkelt kan relatera till.

Söker du dig nära den finska gränsen och fortsätter förbi Sordavala så kommer du så småningom till Lahdenpohja. Där finns resterna av en mäktig kyrkobyggnad i röd tegel som ritats av Engel. Kyrkan brann 1977 och hade haft plats för långt över 1000 personer. Byggnaderna i funkisstil avlöser varandra. Den typiska handelslagsarkitekturen med tvärstående smala fönster och vitrappade fasader finns också här precis som i Sordavala. Skicket är i regel förvånansvärt gott på de finskbyggda husen. Många av trähusen du kör förbi kunde ofta lika gärna befinna sig i Skata i Jakobstad eller i Kristinestad.

Den mest spektakulära upplevelsen i finländsk funkis får man när man kör förbi det avspärrade garnisonsområdet Huuhanmäki ett par kilometer från Lahdenpohja. Där stod i mitten av trettiotalet nybyggt och synnerligen påkostat, Finlands modernaste och finaste garnisonsområde. Ett flertal ståtliga byggnader i vitrappad funkisstil utgör kasernerna och tillhörande byggnader är utplacerade på ett mycket elegant och militäriskt maner kring området.

För den som med öppna ögon och öppet sinne ger sig in i det förlorade Karelen för att försöka se och upptäcka det Finland som inte längre finns så erbjuds en magnifik blandning av kulturhistoria, arkitektur och upplevelser. Lönnrot hittade det som han ansåg var den finländska folksjälen i sina vandringar i östra Finland. Det officiella Finland var vid tiden för Lönnrots vandringar 1828-1842 det Finland som kulturellt och språkligt var så gott som helt knutet till Sverige och svenskan var i första hand kulturens och bildningens språk.

Det är lite ödets ironi att det Finland Lönnrot fann och som han och hans ideologiska fränder gjorde till språklig och kulturell grund för staten Finland är för evigt förlorat. Det förlorade Karelens historia är lika mycket Finlands historia som Österbottens eller Tavastlands eller Ålands. Det är ett land som inte längre är men som alltid kommer att finnas.

Steven Frostdahl